You better keep up

Varför känner jag ett behov av att sitta och trycka in knappar på ett tangentbord? Jag har liksom haft ett totalt uppehåll från att skriva ovettiga texter. De senaste har jag endast lagt upp bilder med en liten kommentar under - eller också har jag skrivit en sorglig text om människor jag tyckt om som gått bort. Detta är nåt helt annat än ovettig text - ovettiga texter har jag inte skrivit på years and years tillbaka i tiden. Men här sitter jag, medvetandes av min ovettighet i att skriva vettiga texter. Jag hoppas någon där ute förstår vad jag menar - även om det bara är, vad jag antar, min far och en och annan noga utvald kotte - eller en kotte som av slumpen - hamnat här. Återigen, jag har bjudit bort mina parenteser och kommatecknen på en dejt och sysslar själv enbart med ett monogamiskt, och nytt, förhållande med mina bindestreck. Deal with it. Jag hänvisar alla språkpoliser till någon som vill bli gripen av dem. Jag är inte en av dem. Även om man kan tro det, ibland.

I vilket fall som helst, jag skulle komma till något. Vad kommer jag inte längre ihåg. Det var ju det här med det där som man inte kan sätta ett ord på - tankspriddheten. Jag är tankspridd. Om ni trodde jag var det innan - ni ska bara veta hur det är nu och ni ska bara veta hur det blir när jag är äldre. När jag är äldre än 23. Vilket det förmodligen hade att göra med - min ålder. Allting handlar om min ålder. Att jag är 23 men känner mig som 73. Att jag umgås mer med gamla tanter än vad jag umgås med treåringar. På jobbet pratar jag med tanter - och gubbar. De senaste dagarna har alla gubbar träffat in mig i kundtjänsten - helt otroligt. Hemma pratar jag med tanter - och gubbar. Visste ni att en av mina närmsta vänner - eller vad folk gillar att kalla anhöriga - är min farmor på snart 75 bast en av de roligaste som finns. Jag facineras så otroligt mycket av henne. Jag hade kunnat spendera en hel dag - ja till och med veckor - bara med att titta på henne och följa henne. Hon ger mig till 90% MINST ett leende på läpparna varje gång jag ser henne - följer henne. Hon är guld, om någon förtjänar en guldmedalj så är det hon. En annan person som ligger mig väldigt varm om hjärtat är min pappa - och vi vet ju alla vem som uppfostrat honom. Så jag kan inte annat än att lita på att jag blir som dem när jag blir stor - större. Sådan mor - sådan son. Sådan son - sådant barnbarn. Eller vad man i folkmun säger: sådan mor - sådan son. Sådan far - sådan dotter.

I vilket fall, jag har gjort det igen. Gått från ett ämne till ett annat - you better keep up.

Puss.

Tankspriddhet - välkommen hit min älskade tanke. Jag tänker på dig.

Varje vinter blir mitt hår alltid lite mörkare än på sommaren. Istället för de där ljusröda slingorna skiftar mitt hår mer i de mörkröda tonerna och likt mitt hår, blir även mitt humör lite mer mörkrött än ljusrött.

Jag tror jag lider av någon slags vinterdepression. Likt de allra flesta svenskar på vinterhalvåret får jag alldeles för lite av vitamin D. Åtminstone är det vad jag tror, och regeln bekräftar oftast just detta. Även om jag varje år drabbas av samma sorts vinterdepression som jag ignorerar bättre än någon annan nu för tiden så tror jag nog att den, i skrivandets stund, mestadels beror på en handled som inte fungerar som den brukar och faktumet att jag just varit sjuk. Dödssjuk. För visst var det väldigt skönt att spendera dagar under täcket, trots att febern satte käppar i mitt hjul. Likaså den dunkande huvudvärken som mer övergick till yrsel i form av att inte komma upp ur sängen. Vinterdepression. Där var vi. Med eller utan trasig handled. Med eller utan 39graders feber. Vinterdepression. Enough written, jag har tappat bort vart vi var. Det har med min tankspriddhet att göra. Lovar. Tillbaka till min handled och dess orsak till dess obekvämhet i att användas till att trycka ner knappar på ett tangentbord - mitt tangentbord.

I helgen var jag på svensexa/möhippa. En nykter sådan. Det var helt fantastiskt. Människor är fantastiska. Även om jag knappt sett folk som en gång var mig närmare hjärtat så gjorde de mig iallafall alldeles varm om hjärtat - ni var lika guldiga och glittrande som ni alltid varit. Även om jag kände mig som ett grått troll som längtade hem klockan 22 så hade jag en gemytlig dag. Emilia, du förstår inte vad jag har saknat dig och en kaffe - ja, tack. Hilma och Kristin - jag var så glad över att se er att ni anar inte. Även om jag, som sagt, befann mig på en plats där gråa troll existerar. Men de kändes lite mer åt de silvriga hållet ikväll, som om jag var ämnad att vara precis där jag var. och Tobias, jag kan inte längta mer till ditt bröllop. Jag hade kul. Jag skrattade. Jag vann på volleyboll - låtsats vi. Jag fick äta tacos. Jag fick gå på en special guidad spårvagnstur av dig. Jag fick skratta när mina nyfunna vänner - och gamla vänner - lekte "död ko" (för er som har mig på facebook eller följer min instagram - se där så kan ni få skratta åt detta med mig). Tack för en bra dag som du fick oss att sammangadda ihop oss till.

Jag vet inte vart jag är mer - det finns ingen poäng eller sammanhang i denna texten längre. Den är som mig - som ett grått troll som blir silvrigt och ihop-knutet till en knut på slutet för att sedan trasslas upp till något magiskt - när tiden är inne. Fullt av bindestreck och kommatecknen till en veva av alldeles för många parenteser (även om de sakta men säkert byts ut mot bindesstreck, ju mer bindestreck desto bättre). För att sammanfatta allt: tankspridd. Med för många ord att lägga ut för ens eget bättre vetande. Vi började någonstans men slutade någon helt annanstans. På tankspriddheten. Allt sammanfattas till tankspriddheten (jag har förövrigt flera tusen inlägg som inte är publicerade - och aldrig kommer bli det - som handlar om just min tankspriddhet). Just det, tanken. Jag förbättrar den. Och nu värker min rygg för jag har suttit alldeles säckigt. Enough written, hejdå. Jag ska ta mitt grå-silvriga troll till kojs. Vi ska sova. Jämte kudde-ludde. Han är simply the best.