Min bästa vän gifte sig med sin man i augusti och jag skulle hålla tal

I somras gifte sig min bästa vän med sin man och utöver rollen som toastmaster skulle jag även anta min bridesmaid-roll och hålla tal till dem. Tyvärr tappa jag rösten kvällen innan och fick inte tillbaka den helt förrän en vecka senare men nog skrev jag ett fint tal alltid. Julia fick glädjetårar och mitt mission var så att säga accomplished. Jag skulle hålla det på engelska, men jag berikar er med den svenska versionen.

"När Harry Potter var 11 år mötte han sin Ronald Weasley och du, Julia, du mötte mig. Din alldeles egna rödhårige vän och vi har hållt ihop enda sedan den där dagen för snart 15 år sedan. Vi hade till en början ett väldigt jämlikt förhållande, speciellt i köket, du laga mat till mig och jag tog min roll som din diskare ganska snabbt. Jag vet inte om det var där och då i köket som du kände att jag var en ”keeper” och behöll mig som din allra bästa vän men än så länge står vi stadigt på vänskapsfronten och det är jag väldigt glad för. Detta trots att du fick med mig på att skolka genom att hoppa i Aspen med kläderna på för att ”vi var tvungna att ha en anledning till att missa lektionen”.

Julia, för mig har du minst sagt alltid varit .. speciell. Men du är min speciella vän och det är därför jag tycker om dig så mycket. Vi har skrattat ihop i flera år, både med och åt varandra. Du är den jag ringer mitt i natten för att få tips om hur man lagar carbonara, du är den jag ringer på en söndag för att spela spel på ”google”-sidan i 3 timmar via telefon för att du bor så långt bort. Och även om du tappar bort din telefon eller tappar den i marken för femtielfte gången så får vi ändå alltid tag på varandra om vi vill spela det där spelet på ”google” igen. Du finns alltid här för mig, liksom jag alltid kommer finnas här för dig.

När Julia och jag var små brukade vi spå varandra i tarot och nyligen berättade Julia för mig att hon minns hur min framtida make skulle se ut och även om jag själv enbart minns att man var glupsk om man hade ett födelsemärke på magen så vill jag tro att taron alltid haft rätt. Att de alltid visste att Roman skulle dyka upp i bar-vimlet i Kina.

Roman, vi har kanske inte känt varandra lika länge eller setts lika ofta som jag och Julia har men av det jag har fått uppleva av dig så vet jag att du är en riktig vän och jag är så glad över att du kommit in i Julias liv och att jag fått lära känna dig. Första gången vi träffades har jag kanske inte jättemycket minne av mer än att jag fick maginfluensa av de där ”hotdogsen” vi åt men därefter har vi bara haft jättekul när vi träffats. Du är väldigt omtänksam, social och en väldigt bra team-mate på boardgames för att inte tala om den fantastiska sångrösten du har på karaoke. Roman, jag vet att du kommer ta väl hand om min fina vän.

För Julia, du är min allra bästa vän och även om jag har listor med lyckliga minnen ihop med dig så minns jag speciellt varje vinter när de första snöflingorna föll och vi sprang ut på vår gata och skratta tillsammans för att snön äntligen var här. Du var alltid så himla lycklig över det, vilket gjorde mig så himla glad och det är precis samma glädje och lycka jag ser hos dig varje gång du är med Roman och jag vet att det är med samma glädje som Roman ser dig. Ni är så fina ihop, och jag är glad över att få fira denna fina dagen ihop med er".

Hur vet man att man inte redan har gått in i väggen? Vem berättar för en?

Jag låg kvar i sängen 4 timmar imorse, tills jag tillslut fick styrka och reste mig upp för att ta ett bad. Jag kände tårkanalerna från att jag vaknade på morgonen. När Joshua Radins, "Tomorrow is gonna be better" kom på, på spotifylistan så grät jag. Jag satte nacken mot vattenytan och lutade huvudet bakåt så att håret flöt ut under vattnet och fortsatte gråta. Jag tog ett två timmars bad. Efter att jag badat så duschar jag alltid. Mitt hår väger ton och min kropp har aldrig känts så här tung. Den är trött och det är inte min första helg jag spenderar så här och det är inte min första vecka som jag känner så här. Jag är helt uttömd. Orkar inte ens trycka på en knapp på min Tassimo just nu.

Jag tror egentligen att jag har de flesta, om inte alla, symtom på utbrändhet. Men vem ska tala om det för en när man själv är osäker? Hur vet en om att man inte redan är där?

Tomorrow is gonna be better. 

Mvh en som tror att ett läkarbesök bara skulle resultera i att man blir misstrodd. Kallas det något? Ha hypokondri om att ha hypokondri? 

Situations.

Jag kan ha den stressigaste stunden i mitt liv just nu. Vaknar klarvaken efter 5 timmars sömn varje dag. Ingenting fungerar på jobbet, det är ett allmänt kaos. På måndag kommer jag ha närmare 40 timmar övertid för denna månaden och då är inte ens månaden slut. Som en kollega säger: "Det är skillnad på att vara stressad och att vara stressad. Visst, stressiga situationer klarar man av men att vara konstant stressad och aldrig se att det man gör blir bättre eller gör verkan - det är en helt annan grej".

Igår sprang en vikarie ut från jobbet 2 timmar innan vi slutade, förmodligen för att det blev för tufft för henne. Hon fick nog. Snart har förmodligen alla på vår våning (även de som har andra marknader) varit nere på lagret för att försöka få ordning mitt i allt kaoset. Ja, vad ska man säga? När till och med de högre huvudena refererar till att det är knivigt, då vet man att det är knivigt. Knivigt, kaosigt, virrvarr, snurr.

Jag kommer hem varje dag och är helt slut, igår sa en till mig att jag såg trött ut och man kan tycka att jag som vanligt borde ha svarat som jag brukar: "Det är för att jag är trött". Men det gjorde jag inte för jag är inte trött, jag är helt slut och förra lördagen liksom söndagen låg jag i min säng hela dagen för att jag hade migränliknande symptom. Min ena kollega sa att det förmodligen var relaterat till stress. Det kanske det var. Vad vet jag egentligen om hälsan? Det jag vet är att jag har gått ner 3 kg de senaste dagarna så det finns väl en fördel i allt. Ska försöka släppa jobbet på fritiden nu, men det är svårt. Så jag ber redan nu om ursäkt för att jag kommer prata mycket om jobbet och jag kommer att säga saker som inte är helt genomtänkta alltid och jag kommer alldeles säkert ha humörsvängningar, förlåt i förväg.

Nästa vecka börjar semester-veckorna också. Vi är redan nu underbemannade känns det som och det hjälper inte att vi blir två personer mindre om veckorna. Hoppas i vilket fall som helst att de får en fin semester, själv har jag min i augusti och jag har aldrig längtat mer tills det är dags.

Utöver jobbet står andra stressrelaterade saker på agendan, vanligtvis hade jag inte sett de som stressiga moment eftersom det är sånt här jag tycker om att göra men när jobbet kaosar får även privatlivet känna smaken av det. Varje liten grej kan bli större än vad det egentligen är. Som förra veckan när jag började gråta för att min favorit öl kommit tillbaka in på systemet.

I sommar ska min bästa vän gifta sig. Vilket jag längtat efter enda sen hon sa att hon friat. Men ett bröllop medför, för en som ska ta rollen som både toastmadame och brudtärna, även planering. Planering av möhippa, talövning, toastmadameplanering, planering av resa till Kina. Egentligen vill jag inte lägga detta som stressrelaterat, det är egentligen inte alls det. Det är en mycket rolig del av mitt liv att få planera inför min bästa väns bröllop. Jag har sett framemot denna dagen mer än något. Synd är ju bara att stressen från mitt jobb ska förstöra min ork, jag får inte leva ut mitt esse. Jag hade kunnat planera allt så mycket bättre om jag inte kände mig helt slut. Tacka gudarna för att jag får hjälp av vänner.

För som tur är finns det människor runt omkring mig som ger mig positiv energi, som får mig att klara en vardag. Här om dagen fick jag en kram av en kollega från en annan avdelning (du är bäst). Hon tyckte jag behövde en kram och det hade hon helt rätt i. Det var nästan även där svårt att hålla tårarna tillbaka. De andra vet att de inte kan hjälpa till för att underlätta stressen i jobbet men de vet att bara genom att finnas där och peppa en så gör de en dag mycket mer värd. Att de bara erbjuder en att hämta kaffe för att en själv knappt hinner - jag blir ju tårögd bara att tänka på en sådan gest. Varje liten gest är så värd. 

Nu har jag sagt mitt, jag vet att alla lever i en stressig vardag så jag förstår att ni har fullt upp med ert än att höra mitt välbefogade gnäll. Vi får se vem på min avdelning som bryter här näst. Det ska inte bli jag. Min välplanerade spahelg nästa vecka ska se till att det inte blir jag.

Så länge ger jag er samma tips som jag själv försöker leva upp till: Ta hand om er själva. Ta en dag i taget. Jag försöker varje dag. Även om det är svårt. 

Nu ska jag fira midsommar och se bortom allt annat.

Det kunde gå dagar, till och med veckor när du föraktade den allt för verklighetsförankrade omvärlden som omgav dig. Du avskydde innebörden med vardag. Allt som fick dig att motvilligt sakta in, stå stilla. När inte ens de lätta nästan svävande dansstegen över kullerstenen på Masthuggstorget klockan två på lördagsnatten fick dig att känna dig levande och fri efter en flaska vin, förstod man att det var mörkt. Du hade ett sätt att svepa in i folks liv som en virvelvind för att sedan impulsivt försvinna vidare när rastlösheten och mörkret svepte över dig likt den ryska vintern. På ett fascinerande och nästintill förtrollande sätt blev folk hänförda av din närvaro, men allt bleknade och föll till marken när du vissnade tillsammans med körsbärsträdens blommor. 

- Emelie Lindbloms blogg, innerisland, som jag slaviskt följde under gymnasiet för 8 år sedan.