Jag kan ha den stressigaste stunden i mitt liv just nu. Vaknar klarvaken efter 5 timmars sömn varje dag. Ingenting fungerar på jobbet, det är ett allmänt kaos. På måndag kommer jag ha närmare 40 timmar övertid för denna månaden och då är inte ens månaden slut. Som en kollega säger: "Det är skillnad på att vara stressad och att vara stressad. Visst, stressiga situationer klarar man av men att vara konstant stressad och aldrig se att det man gör blir bättre eller gör verkan - det är en helt annan grej".
Jag kommer hem varje dag och är helt slut, igår sa en till mig att jag såg trött ut och man kan tycka att jag som vanligt borde ha svarat som jag brukar: "Det är för att jag är trött". Men det gjorde jag inte för jag är inte trött, jag är helt slut och förra lördagen liksom söndagen låg jag i min säng hela dagen för att jag hade migränliknande symptom. Min ena kollega sa att det förmodligen var relaterat till stress. Det kanske det var. Vad vet jag egentligen om hälsan? Det jag vet är att jag har gått ner 3 kg de senaste dagarna så det finns väl en fördel i allt. Ska försöka släppa jobbet på fritiden nu, men det är svårt. Så jag ber redan nu om ursäkt för att jag kommer prata mycket om jobbet och jag kommer att säga saker som inte är helt genomtänkta alltid och jag kommer alldeles säkert ha humörsvängningar, förlåt i förväg.
Nästa vecka börjar semester-veckorna också. Vi är redan nu underbemannade känns det som och det hjälper inte att vi blir två personer mindre om veckorna. Hoppas i vilket fall som helst att de får en fin semester, själv har jag min i augusti och jag har aldrig längtat mer tills det är dags.
Utöver jobbet står andra stressrelaterade saker på agendan, vanligtvis hade jag inte sett de som stressiga moment eftersom det är sånt här jag tycker om att göra men när jobbet kaosar får även privatlivet känna smaken av det. Varje liten grej kan bli större än vad det egentligen är. Som förra veckan när jag började gråta för att min favorit öl kommit tillbaka in på systemet.
I sommar ska min bästa vän gifta sig. Vilket jag längtat efter enda sen hon sa att hon friat. Men ett bröllop medför, för en som ska ta rollen som både toastmadame och brudtärna, även planering. Planering av möhippa, talövning, toastmadameplanering, planering av resa till Kina. Egentligen vill jag inte lägga detta som stressrelaterat, det är egentligen inte alls det. Det är en mycket rolig del av mitt liv att få planera inför min bästa väns bröllop. Jag har sett framemot denna dagen mer än något. Synd är ju bara att stressen från mitt jobb ska förstöra min ork, jag får inte leva ut mitt esse. Jag hade kunnat planera allt så mycket bättre om jag inte kände mig helt slut. Tacka gudarna för att jag får hjälp av vänner.
För som tur är finns det människor runt omkring mig som ger mig positiv energi, som får mig att klara en vardag. Här om dagen fick jag en kram av en kollega från en annan avdelning (du är bäst). Hon tyckte jag behövde en kram och det hade hon helt rätt i. Det var nästan även där svårt att hålla tårarna tillbaka. De andra vet att de inte kan hjälpa till för att underlätta stressen i jobbet men de vet att bara genom att finnas där och peppa en så gör de en dag mycket mer värd. Att de bara erbjuder en att hämta kaffe för att en själv knappt hinner - jag blir ju tårögd bara att tänka på en sådan gest. Varje liten gest är så värd.
Igår sprang en vikarie ut från jobbet 2 timmar innan vi slutade, förmodligen för att det blev för tufft för henne. Hon fick nog. Snart har förmodligen alla på vår våning (även de som har andra marknader) varit nere på lagret för att försöka få ordning mitt i allt kaoset. Ja, vad ska man säga? När till och med de högre huvudena refererar till att det är knivigt, då vet man att det är knivigt. Knivigt, kaosigt, virrvarr, snurr.
Jag kommer hem varje dag och är helt slut, igår sa en till mig att jag såg trött ut och man kan tycka att jag som vanligt borde ha svarat som jag brukar: "Det är för att jag är trött". Men det gjorde jag inte för jag är inte trött, jag är helt slut och förra lördagen liksom söndagen låg jag i min säng hela dagen för att jag hade migränliknande symptom. Min ena kollega sa att det förmodligen var relaterat till stress. Det kanske det var. Vad vet jag egentligen om hälsan? Det jag vet är att jag har gått ner 3 kg de senaste dagarna så det finns väl en fördel i allt. Ska försöka släppa jobbet på fritiden nu, men det är svårt. Så jag ber redan nu om ursäkt för att jag kommer prata mycket om jobbet och jag kommer att säga saker som inte är helt genomtänkta alltid och jag kommer alldeles säkert ha humörsvängningar, förlåt i förväg.
Nästa vecka börjar semester-veckorna också. Vi är redan nu underbemannade känns det som och det hjälper inte att vi blir två personer mindre om veckorna. Hoppas i vilket fall som helst att de får en fin semester, själv har jag min i augusti och jag har aldrig längtat mer tills det är dags.
Utöver jobbet står andra stressrelaterade saker på agendan, vanligtvis hade jag inte sett de som stressiga moment eftersom det är sånt här jag tycker om att göra men när jobbet kaosar får även privatlivet känna smaken av det. Varje liten grej kan bli större än vad det egentligen är. Som förra veckan när jag började gråta för att min favorit öl kommit tillbaka in på systemet.
I sommar ska min bästa vän gifta sig. Vilket jag längtat efter enda sen hon sa att hon friat. Men ett bröllop medför, för en som ska ta rollen som både toastmadame och brudtärna, även planering. Planering av möhippa, talövning, toastmadameplanering, planering av resa till Kina. Egentligen vill jag inte lägga detta som stressrelaterat, det är egentligen inte alls det. Det är en mycket rolig del av mitt liv att få planera inför min bästa väns bröllop. Jag har sett framemot denna dagen mer än något. Synd är ju bara att stressen från mitt jobb ska förstöra min ork, jag får inte leva ut mitt esse. Jag hade kunnat planera allt så mycket bättre om jag inte kände mig helt slut. Tacka gudarna för att jag får hjälp av vänner.
För som tur är finns det människor runt omkring mig som ger mig positiv energi, som får mig att klara en vardag. Här om dagen fick jag en kram av en kollega från en annan avdelning (du är bäst). Hon tyckte jag behövde en kram och det hade hon helt rätt i. Det var nästan även där svårt att hålla tårarna tillbaka. De andra vet att de inte kan hjälpa till för att underlätta stressen i jobbet men de vet att bara genom att finnas där och peppa en så gör de en dag mycket mer värd. Att de bara erbjuder en att hämta kaffe för att en själv knappt hinner - jag blir ju tårögd bara att tänka på en sådan gest. Varje liten gest är så värd.
Nu har jag sagt mitt, jag vet att alla lever i en stressig vardag så jag förstår att ni har fullt upp med ert än att höra mitt välbefogade gnäll. Vi får se vem på min avdelning som bryter här näst. Det ska inte bli jag. Min välplanerade spahelg nästa vecka ska se till att det inte blir jag.
Så länge ger jag er samma tips som jag själv försöker leva upp till: Ta hand om er själva. Ta en dag i taget. Jag försöker varje dag. Även om det är svårt.
Så länge ger jag er samma tips som jag själv försöker leva upp till: Ta hand om er själva. Ta en dag i taget. Jag försöker varje dag. Även om det är svårt.
Nu ska jag fira midsommar och se bortom allt annat.
