Att tala är silver men att dutta är guld

Idag har, liksom hela denna veckan, varit en fin dag. Jag har fått äta hotellfrukost och säga hejdå till min familj som besökt mig. Jag har fått gå i skogen med Sara och myst. Dessutom, när det vankades kväll satt jag, Sara, Ellinor och Sofie bänkade med grönsaker och dipp framför Sofies tv för att vinna några miljoner, en resa till miami eller safari och en bil till vår roadtrip. Dessvärre hade vi ingen vidare tur och vi lyckades inte få till oss ens en ny lott. Men, inte kommer det hindra oss från att spela nästa vecka för det. Nej, nästa söndag kommer vi sitta bänkade i tvsoffan igen. Detta kommer nämligen bli en FIN tradition för oss alla. Och med tanke på hur länge vi såg framemot detta söndagsmys innan vi satte det i verk, så kan ni bara tänka er in i hur mycket vi ser framemot nästa vecka.

"Att tala är silver men att dutta är guld". Kära Janne, nästa vecka är det vi igen. Då ska kvällen även kantas med solsidan. Fina söndagar framöver.

If I lay here, If I just lay here, would you lie with me and just forget the world?

Överlag har jag haft en väldigt fin vecka denna veckan, mycket har hänt och mycket har känts. Blandannat bjöd mina nollor mig på middag i måndags, och så var min familj här i helgen så jag har kramats lite med dom, ätit god mat och haft det bra. Dessutom har jag fått umgås med mina lärarvänner eftersom vi hade årets första lärarfest i fredags, det var riktigt fint. Finns så många fina människor här och dom är jag evigt tacksam för att jag fått lära känna, älskar att lära känna nya människor.
    Ja, och i torsdags var det dags för att gå på detta årets oktoberfest på villan. Blev en väldigt spontankväll eftersom jag i början inte alls tänkt gå, men efter många övertalningar av fina människor gick jag dit eftersom det var, "the place to be" så att säga, och jag ångrar ingenting med denna veckan. Det har varit en otroligt bra vecka.

Dessutom, har jag vart ledig hela veckan denna veckan. Men, inte har det hindrat mina dagar till att täckas av plugg. Satt blandannat en dag med Sara och försökte mig på att ta in så mycket info som möjligt i min, nu, rätt så fullproppade hjärna. Åtminstone är det så det känns nu.

  

  

I stay, I pray, I see you in heaven one day

För EXAKT 10 år sedan hände det något riktigt sorgligt i vår familj. Tidigt på morgonen den dagen för EXAKT 10 år sedan började telefoner tjuta och gå i högvarv. En av mina släktingar, Andreas, hade gått bort. De hade hittat honom på en åker, ihjälkörd. Jag minns den där morgonen i september när telefonerna började gå på högvarv, hur ena tåren efter den andre rann ner för människor som jag brydde mig oms kinder, hur ena chocken efter den andre hördes genom telefonerna, hur ett gråtande skrik hördes på övervåningen. Jag minns det så väl, varje känsla och varje oförstående blick som gavs. Jag minns vart jag var, jag minns vad vi gjorde. Jag minns. För även om jag bara var 10 år den där morgonen i september, så tillhör den där morgonen hos farmor en av de dagarna jag minns bäst i min barndom. Det var första gången jag fick känna och se sorg, på riktigt.

Andreas Lambro. 1982 - 2002. Jag vet att du har det bra där du är nu. Vi tänker på dig

jag väntar ut dig i tystnaden för det är lättast så

Har varit lite nere det senaste och gått lite vilse, men försöker mest hitta ut. Hur som helst, därför jag kanske hållt mig undan från att skriva, vad vet jag. Hur som helst, låter livet leka lite med mig medan jag själv tittar på och dras med i det som ges åt mig. Utan att förändra. Men snart kommer en förändring, snart kommer jag hitta ur från min vilsna väg. Det är bara en fråga om tid.

Iallafall, jag har världens finaste vänner här i Skåne. Kommer sakna dom varenda minut ifall jag lämnar, vilket jag nu bestämt mig för att inte göra. Jag ska finna den där kämparglöden som jag vet att jag har. Som jag vet finns där inne någonstans.

Yeahyeah, nu ska jag fixa iordning mig lite och ta mig ut i regnet för att köpa ingredienser till chokladbollar. Vi ska nämligen äta chokladbollar idag, jag och mina vänner. PUSS!

Hon hade guld nog att bygga ett berg

Alltså HEJ. på riktigt HEJ. Jag har just fått veta att min Jenni, min allra bästaste lilla lady, kommer hem från Azorerna på tisdag. PÅ TISDAG. HIT. HEM. TILL SVERIGE. EFTER 14 MÅNADER. Fattar ni hur glad jag blev när jag fick höra det eller? Det riktigt sprudlar i min kropp, jag är alldeles sprallig och kan inte för ett ögonblick sitta still. En av mina finaste vänner kommer hem. Hon kan ju LÄTT räkna med att jag kommer överrumpla henne med massa pussar och kramar när vi ses. PÅ RIKTIGT. Är ju dock lite synd att jag inte kommer att kunna stå där på Landvetter när hon kommer hem men ett tag övervägde jag faktiskt att bara strunta i allt och åka dit bara för att, bara för att Jenni kommer hem. Men jag vet, lika väl som alla andra, att jag har saker kvar att göra här nu innan jag kan åka hem.

MEN ALLTSÅ. GAHHHHHH. Jag tror inte ni på riktigt kan fatta hur glad jag är, detta var min lycka i mörkret. JENNI KOMMER LIKSOM HEM. PÅ TISDAG. OM 5 dagar. EFTER 14 månader. På Azorerna. HEM HEM HEM. HIT. GAH. Fattar det knappt själv. Detta är STOOOORT. Fa-an vad det ska drickas Kahlúa, åkas twingo, hälsas på kaniner, lyssnas på Lilla Lady i natten och pratas igenom hela livet. LÄNGTAR som sagt ihjäl mig. 

Hurricane Gilbert

Har nån hört nåt om Hurricane?
Det var år sedan vi var små
Du sköts i bitar
Jag kanske gled emellan

Har någon sett till Hurricane?
Jag vill känna pulsen från stan igen
Jag har varit nere på gatan
Och letat efter Hurricane

Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
Alla talar om dig Hurricane, åh Hurricane

En dag försvann Fru Hurricane
Hon lämnade ett hål och båda barnen
Jag tror du grät och sa:
"Först skratten, sen dom där tårarna"

Har någon sett till Hurricane?
Du har betalat din skuld för att klara dig
Och hur i hela världen, skulle någon kunna sätta kedjor på en Hurricane?

Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till?
Visst känns det fint nu, Hurricane?
Åh, Hurricane
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
Alla talar om dig Hurricane, åh Hurricane

Vad skönt att veta, min vän
När du tappar förståndet
Du inser snart igen
Att det inte är första gången
Att det inte är första gången

Hon var väl kärleken
Du var i mitten av en hurricane
Och vem tror på evig kärlek?
Ja, vem tror på den nu?

Hur kan dom tro på evig kärlek?
Hur kan dom tro på den nu?
Hurricane

I mitten av en hurricane
I mitten av en hurricane
I mitten av en hurricane
I mitten av en hurricane
I mitten av en hurricane
En dag till
En dag till
En dag till

Manhattans ljus brinner idag

Idag har jag gått i regnet 1½timma, fått prata av mig på pappi och hittat ett superfint kort från Emilia i brevlådan. Dessutom har mina nollor bjudit mig på middag imorgon eller i nästa vecka. och så har jag fått träffa Jennifer och Erik idag. Två riktigt fina människor. Vi pratade igenom livet och såg på tv tillsammans. Ja, för mig är att se på tv en ganska så stor grej med tanke på att jag faktiskt inte har någon. Så ja, det gjorde vi. Dessutom har jag nu börjat se på en 9-11-dokumentär som jag tänkte titta klart på innan jag somnar, är helt sjukt att det har gått 11 år sedan det inträffade. Lika sjukt som att jag minns det som igår när vi stod där massa 9åringar som avbröt vårt firande av en vän för en kort stund för att se på nyheterna. För trots att vi var 9år så minns jag det, oavsett om jag inte helt förstod förrän efteråt vad som just hände den där hösten 2001.

Här är dokumentären.

Världen är elak, jag ser det varje dag

Just nu mår jag inte så bra. Mest för att jag vet att det finns så himla mycket kvar att göra för att komma dit jag ska, och mest för att jag älskar Helsingborg så mycket att det gör ont att jag kanske ska tvingas lämna det. Vad ska jag hem till Göteborg och göra liksom? För en lång tid tillhörde det något jag saknade så mycket att det gjorde ont, men inte längre. Alla åker sakta men säkert därifrån för att leva sina liv på annat håll och för mig, Helsingborg är mitt hem. Helsingborg är en del av mig nu, så varför ska det då vara så svårt för mig att ta tag i mitt liv, ta tag i mina problem och hinder? Borde man inte kämpa för det man vill ha? För ett ögonblick önskade jag att allting skulle börja om från början, att jag skulle vara den smartaste, mest motiverade människan på hela jorden. Men det är jag inte, varför vet jag inte. Att vara översocial är inte längre en fördel, världen behöver inte sociala människor. Den behöver smarta människor. 

Sagor för barn som är vuxna nu

Pysslade i mitt fotoalbum och gick på promenad i 3½timma idag. Det var fint. Jag hittade massa nya ställen, och så hittade jag en loppis som jag bestämt mig för att titta in i någon dag snart. Den var nämligen inte öppen när jag slank förbi. Hamnade dessutom i ett industriområde som låg lite gömt och fick mig att känna mig som om jag väntade på knarklangaren.

Hur som helst, jag fick gå idag. En riktigt lång promenad och innan jag visste ordet var all min deppighet som bortblåst med vinden. Är det något som får mig att må bra när jag har en dålig dag så är det promenader. Och fina telefonsamtal med mina bästa vänner.

Nu ska jag dock fortsätta läsa om kön och religion. Det är nämligen det vi ska ha föreläsning om imorgon, så himla intressant. Men ja, så nu är det dags för mig att förbereda mig lite inför morgondagen. Puss på er!