You better keep up

Varför känner jag ett behov av att sitta och trycka in knappar på ett tangentbord? Jag har liksom haft ett totalt uppehåll från att skriva ovettiga texter. De senaste har jag endast lagt upp bilder med en liten kommentar under - eller också har jag skrivit en sorglig text om människor jag tyckt om som gått bort. Detta är nåt helt annat än ovettig text - ovettiga texter har jag inte skrivit på years and years tillbaka i tiden. Men här sitter jag, medvetandes av min ovettighet i att skriva vettiga texter. Jag hoppas någon där ute förstår vad jag menar - även om det bara är, vad jag antar, min far och en och annan noga utvald kotte - eller en kotte som av slumpen - hamnat här. Återigen, jag har bjudit bort mina parenteser och kommatecknen på en dejt och sysslar själv enbart med ett monogamiskt, och nytt, förhållande med mina bindestreck. Deal with it. Jag hänvisar alla språkpoliser till någon som vill bli gripen av dem. Jag är inte en av dem. Även om man kan tro det, ibland.

I vilket fall som helst, jag skulle komma till något. Vad kommer jag inte längre ihåg. Det var ju det här med det där som man inte kan sätta ett ord på - tankspriddheten. Jag är tankspridd. Om ni trodde jag var det innan - ni ska bara veta hur det är nu och ni ska bara veta hur det blir när jag är äldre. När jag är äldre än 23. Vilket det förmodligen hade att göra med - min ålder. Allting handlar om min ålder. Att jag är 23 men känner mig som 73. Att jag umgås mer med gamla tanter än vad jag umgås med treåringar. På jobbet pratar jag med tanter - och gubbar. De senaste dagarna har alla gubbar träffat in mig i kundtjänsten - helt otroligt. Hemma pratar jag med tanter - och gubbar. Visste ni att en av mina närmsta vänner - eller vad folk gillar att kalla anhöriga - är min farmor på snart 75 bast en av de roligaste som finns. Jag facineras så otroligt mycket av henne. Jag hade kunnat spendera en hel dag - ja till och med veckor - bara med att titta på henne och följa henne. Hon ger mig till 90% MINST ett leende på läpparna varje gång jag ser henne - följer henne. Hon är guld, om någon förtjänar en guldmedalj så är det hon. En annan person som ligger mig väldigt varm om hjärtat är min pappa - och vi vet ju alla vem som uppfostrat honom. Så jag kan inte annat än att lita på att jag blir som dem när jag blir stor - större. Sådan mor - sådan son. Sådan son - sådant barnbarn. Eller vad man i folkmun säger: sådan mor - sådan son. Sådan far - sådan dotter.

I vilket fall, jag har gjort det igen. Gått från ett ämne till ett annat - you better keep up.

Puss.

Tankspriddhet - välkommen hit min älskade tanke. Jag tänker på dig.

Varje vinter blir mitt hår alltid lite mörkare än på sommaren. Istället för de där ljusröda slingorna skiftar mitt hår mer i de mörkröda tonerna och likt mitt hår, blir även mitt humör lite mer mörkrött än ljusrött.

Jag tror jag lider av någon slags vinterdepression. Likt de allra flesta svenskar på vinterhalvåret får jag alldeles för lite av vitamin D. Åtminstone är det vad jag tror, och regeln bekräftar oftast just detta. Även om jag varje år drabbas av samma sorts vinterdepression som jag ignorerar bättre än någon annan nu för tiden så tror jag nog att den, i skrivandets stund, mestadels beror på en handled som inte fungerar som den brukar och faktumet att jag just varit sjuk. Dödssjuk. För visst var det väldigt skönt att spendera dagar under täcket, trots att febern satte käppar i mitt hjul. Likaså den dunkande huvudvärken som mer övergick till yrsel i form av att inte komma upp ur sängen. Vinterdepression. Där var vi. Med eller utan trasig handled. Med eller utan 39graders feber. Vinterdepression. Enough written, jag har tappat bort vart vi var. Det har med min tankspriddhet att göra. Lovar. Tillbaka till min handled och dess orsak till dess obekvämhet i att användas till att trycka ner knappar på ett tangentbord - mitt tangentbord.

I helgen var jag på svensexa/möhippa. En nykter sådan. Det var helt fantastiskt. Människor är fantastiska. Även om jag knappt sett folk som en gång var mig närmare hjärtat så gjorde de mig iallafall alldeles varm om hjärtat - ni var lika guldiga och glittrande som ni alltid varit. Även om jag kände mig som ett grått troll som längtade hem klockan 22 så hade jag en gemytlig dag. Emilia, du förstår inte vad jag har saknat dig och en kaffe - ja, tack. Hilma och Kristin - jag var så glad över att se er att ni anar inte. Även om jag, som sagt, befann mig på en plats där gråa troll existerar. Men de kändes lite mer åt de silvriga hållet ikväll, som om jag var ämnad att vara precis där jag var. och Tobias, jag kan inte längta mer till ditt bröllop. Jag hade kul. Jag skrattade. Jag vann på volleyboll - låtsats vi. Jag fick äta tacos. Jag fick gå på en special guidad spårvagnstur av dig. Jag fick skratta när mina nyfunna vänner - och gamla vänner - lekte "död ko" (för er som har mig på facebook eller följer min instagram - se där så kan ni få skratta åt detta med mig). Tack för en bra dag som du fick oss att sammangadda ihop oss till.

Jag vet inte vart jag är mer - det finns ingen poäng eller sammanhang i denna texten längre. Den är som mig - som ett grått troll som blir silvrigt och ihop-knutet till en knut på slutet för att sedan trasslas upp till något magiskt - när tiden är inne. Fullt av bindestreck och kommatecknen till en veva av alldeles för många parenteser (även om de sakta men säkert byts ut mot bindesstreck, ju mer bindestreck desto bättre). För att sammanfatta allt: tankspridd. Med för många ord att lägga ut för ens eget bättre vetande. Vi började någonstans men slutade någon helt annanstans. På tankspriddheten. Allt sammanfattas till tankspriddheten (jag har förövrigt flera tusen inlägg som inte är publicerade - och aldrig kommer bli det - som handlar om just min tankspriddhet). Just det, tanken. Jag förbättrar den. Och nu värker min rygg för jag har suttit alldeles säckigt. Enough written, hejdå. Jag ska ta mitt grå-silvriga troll till kojs. Vi ska sova. Jämte kudde-ludde. Han är simply the best. 

Silvriga laget vann med 200-0

Juli, Augusti, September, Oktober och sen helt plötsligt var det 9e november. Dagarna har bara rullat förbi. Nu står jag här och sommaren passerade. Höstmörkret har gjort ett återkommande besök på obegränsad tid och igår firade vi farsdag. Nästa gång är det min dag, min födelsedag. Men innan dess ska ni hinna få en återblick av de senaste 4 (?) månaderna.

Det var fredag. Det var Kajfest. Det var öltält. Det var Sounds och fina vänner. 

Helt enkelt perfekt sommardag.

 

Sen hängde jag på glasscafé ca jämt efter jobbet i somras.
Denna gång med fina Tobbis.

Åt lunch så nära havet jag kunde, denna gång på Älvsnabben. 

Pappa fyllde år. Det firades med hans fem favoriter:
Sushi. Båtarna. Solen. Jackie och Gula tishan.

 

Sen fyllde Linus år, vi grillade mitt i skogen.

 

Sen tog jag årets första dopp i Vänern med finaste Alma

 

Så hälsade hela släkten på Farmor och Johnny på sommarens camping på Ursand. 

 

Rebecca kom och hälsa på, det blev pinchos och popcorn till förrätt

 

Alise fyllde år i Juli också. Hon fick världens största ballong och var lyckligast i världen.

 

Sommaren bestod av mycket fotboll, här är jag och syrran i halvlek

 

Sen åkte jag till Skåne, där stod vin och "vem-där?" på agendan med bästa vän

 

Här är jag och min helt fantastiska bästis Linnea. 

 

Sen drog Linnea med mig till en avlägsen busshållplats i Skåne. 

Vi sjöng Britney Spears och jag poserade.

 

Pappa och jag tog många sommarpromenader, bla till drömmarnas kaj.

Sen var både Rebecca och Linda i stan samtidigt 

så vi tog en svängom till tonerna av Uggla på Liseberg.

Ytterligare ett fint motiv från mina och pappas promenader

 

Sen spenderade jag mesta delen av sommaren i Majorna. 

Där middag med dessa två fantastiska pinglor var med i kalendern.

 

Vi hade även tid med reunion med mina fina från gymnasiet.
Johanna, Jenni och Alise (plus Emelie som saknades denna gången).

 

Återigen tittade jag på män som sparkade på en boll. 

Här är jag, lillasyster och Victor.

 

En fin sommardag då blåvitt tackade klacken för denna gång

 

Sen åkte vi gedigna fans till Malmö för att se på blåvitt också, 

bortamatcher när de är som bäst.

 

Göteborgskalaset kom, vi åt lunch på lejontrappan var och varannan dag.

Här spelade ett band med saxofon.

 

Sen lyssnade jag och Cecilia på Linnea Olsson och hennes Cello.
Finare musik får man ju leta efter.

 

Åt glass med bästa grabbarna, Linus och Ck. 

Tills det började regna, då gick vi och tittade på fiskar i sjöfartsmuséet.

 

I somras gick även min andra farfar, Bertil, bort. 

Går inte en dag utan att vi saknar honom.

 

Vi gick på hans begravning i Göteborgs finaste kyrka, det var han värd.

 

En ensambild på mig mitt i allt.

 

Sen for jag till Skåne igen, vi firade en nybliven 25åring

 

Sen var det skördefest också, blev helt kär i flädersaften och mandlarna.

 

Här vilar Bertil. Jag tycker det är världens finaste plats att få vila på  

 

Sen började det gå mot kallare kvällar, här är en fin fotbollsbild till.

 

September kom och jag var på José Gonzalez.med goda vänner

 

Johnny fyllde år och vi firade med marängswiss till efterrätt. Mums!

Vi tog en sista tur med båten innan det var dags för henne att lämna vattnet

 

Sen har jag hunnit med slottskogen med pappa också, vi såg på älgar och bl.a. den här påfågeln. 

 

Sen hade Alise party. Där fick jag dricka white russians med bästa Jenni igen.

Tillslut kom hösten igen, här är när hösten är som finast

 

Sen gick jag, mamma och lillasyster på handboll tillsammans.
Laget vi hejade på vann.

 

En fredagseftermiddag under hösten innan mörkret hade hunnit falla helt över lilla bommen.

 

Vi firade CK's födelsedag på Hard Rock Café.

 

Sen i fredags var jag på en vernissage av Camilla Lundén tillsammans med en kollega.
Mycket fina bilder gör hon.

Efter Vernissagen gick vi på Emil Jensen. Få kan leka med ord som han. 

"Om du inte står för något, faller du för allt".

Bertil Bengtsson, min andra farfar.

Idag var det åtta dagar sedan jag fick veta att min andra farfar, som jag känt sen jag var 4år, har gått bort. Det är konstigt det där, "gått bort". Som om han har gått någonstans och vilken sekund som helst ska komma tillbaka till oss. Men jag vet nu, om ens knappt, att Bertil kommer aldrig att komma tillbaka till oss. Han har gått bort, bort till himlen. Hur mycket jag än vet att han alltid finns här hos oss så kommer vi aldrig mer att få träffa honom.

Man tror aldrig att den där sista gången man ses ska vara just den där sista gången. Jag kan lova att jag åtminstone förväntade mig att du skulle få finnas bland oss i ytterligare ett antal år. "Hur är det?" "Jo, det går". Det går, det går och du kämpade in hela vägen in i det sista.

Sista gången vi sågs hade du en vinröd skjorta på dig. Det tillsammans med din blåa nackkrage och din guldiga ring på den hand du bar din krycka. Samma krycka du alltid lyfte upp när du skojade med en. Det var 14e juni. Du hade din vanliga svarta kopp kaffe med suketter i. Eva, din fru, skar upp dig en stor bit tårta med chokladbotten inuti. Vi skämtade om hur jag hade gått upp extra tidigt för att baka just dig en tårtbit av bästa sort, viket alla visste att så aldrig var fallet. Att det var Bella och mamma som hade bakat den.

"Hur går det?" "Jo, det går". "Bara till att kämpa på". Jag trodde aldrig att min 16åriga lillasysters födelsedag skulle bli sista gången jag såg dig. Vi följde dig till vändplatsen, alldeles vid lekplatsen, den dagen. Jag brukar aldrig följa med dit upp för att säga hejdå. Jag säger alltid hejdå innan. Men denna gången gjorde jag det. Tillslut gick jag in för att jag frös. Det var sista gången jag sa hejdå innan din begravning.

Du var min extra farfar i över 18år. Hela mitt liv har du alltid varit en del av, så länge jag kan minnas. Jag tror nog, eller jag vet, att du såg mig lika mycket som ditt extra barnbarn som jag såg dig som min extra farfar. Jag gick in den där sista gången vi sågs för att jag frös.

"Hur går det?" "Jo, det går". Hela vägen till himlen gick det och jag vet att du har det himla bra där uppe nu. Jag vet det. Vi som blev kvar tänker på dig och vi vet att lika mycket som du alltid är med oss, är vi alltid med dig. Du var min extra farfar och vi älskar dig.
 

I saw the sign and it opened up my heart, I saw the sign.

Hej! Maj och Juni har varit så konstig månad men tillslut kom lilla solen fram trots allt. Det är ju som man säger, efter regn kommer solsken och det är exakt så hela maj/juni har känts som. Men enough said, här får ni en bomb med bilder som speglar hela alltet av det jag har haft för mig sen jag sist skickade er en stor kyss av bilder. Enjoy om du kan/vill. Puss!

 

Åkte tåg, såg mitt första jobb jag fick när jag var 16. Blev en cool bild bara.

 

Åkte till Stockholm i Maj också för att hälsa på bästa Lisa och hennes man.
Här får ni en greeting from Stockholm av Viktor.

 

Vi åkte till Gröna Lund, åt langos och åkte en karusell. Sen titta vi på Måns.

 

Sist jag var där fick jag inte åka bergbanan pga för kort.
12år och 19 centimeter senare var det dags, jag var glad

 

Sen hade vi en Abbadag, museum och "mamma mia" stod på listan.

 

Sen fick vi tid för utekvällar och en stund på Östermalm och Gamla Stan.

 

Sen fick vi syn på kungen så "mission: stockholm" var completed.

 

Sen kom jag hem till Göteborg igen och gick på fotboll,
plötsligt var himlen inte så oskyldigt blå längre. 

 

Spenderade juni med lite vandring också.
Gick vilse några gånger för att hitta tillbaka igen.

Det var riktigt kul att vandra. 

 

Sen slutade Bella i nian så det blev dags för niornas bal.
Här har ni lillasyster och hennes bästa vän Lollo.

 

Sen firade jag Sofies födelsedag, i Indisk anda.
Det var så sjukt gott och jag saknar Indien.

 

Sen fick jag träffat Linda igen, vi drack mojitos som inte var perfekta
men var lika lyckliga iallafall.

 

Så mitt i allt fyller min lillasyster 16.
Förstår inte riktigt att hon är 16 nu
men hon är värd alla gratulationer i hela världen.

 

I juni fick jag även återse några av mina fina gymnasieväninnor igen.

Det blev fika med dessa två pinglorna (+Johanna).

I juni gick jag på Liseberg med min kusin, Alma, också.
Vi åkte allt man kunde åka om man var över 130.

 

Så vart det midsommar med. Jag spendera min midsommar med
både släkt och vänner. Det var en fin dag.

 

Här spenderades lunchen med att titta till båtarna på Volvo Ocean Race.

Det kom inga båtar just då men vi hade det lika gött iallafall.

 

Sen bestämde jag Hanna och Fredrik oss för att äta middag och dricka vin ihop.

Det var riktigt gott och vi fick oss en fin kväll alla tre.

 

och igår var jag på AW med mina kollegor. 

När jag skulle hem sen bestämde sig kameran för att jag såg ut såhär i solskenet,
är det nu jag ba hashtaggar: "woaw, no filter"?