Det kunde gå dagar, till och med veckor när du föraktade den allt för verklighetsförankrade omvärlden som omgav dig. du avskydde innebörden med vardag. allt som fick dig att motvilligt sakta in, stå stilla. när inte ens de lätta nästan svävande dansstegen över kullerstenen på masthuggstorget klockan två på lördagsnatten fick dig att känna dig levande och fri efter en flaska vin, förstod man att det var mörkt. du hade ett sätt att svepa in i folks liv som en virvelvind för att sedan impulsivt försvinna vidare när rastlösheten och mörkret svepte över dig likt den ryska vintern. På ett fascinerande och nästintill förtrollande sätt blev folk hänförda av din närvaro, men allt bleknade och föll till marken när du vissnade tillsammans med körsbärsträdens blommor.
- Emelie Lindholm