Mina tankar går idag tillbaka till en tid då jag fortfarande gick i gymnasiet. Till en tid där jag gick till kyrkan varje vecka för att jag tyckte det var så förbaskat gött. För att det var ett ställe där jag kunde känna mig lugn, mitt i all annan panik.
I kyrkan var vi många som umgicks, vi var många som tyckte om att umgås. Skratt och kyrkhumor var något som var alldeles speciellt, kyrksaft var något alldeles speciellt. Och varje år laddade vi för att spendera en nyårsafton tillsammans i Trysil. Och det var där jag lärde känna dig mycket bättre. Det var där jag fick lära känna många mycket bättre.
Vi åkte i full fart ner för vita skidbackar, vi gick på andakter för att lugnas. Vi gick på bibelstudier för att lära och vi spelade TP för att det var det roligaste som fanns. Så många skratt som skrattades den veckan.
Vi blev som sagt vänner i Trysil. Inte bästa vänner men goda vänner. Vi var några som sedan bestämde oss för att vi som umgåtts mest under denna vecka skulle ses oftare, men så blev det aldrig. Långsamt gled alla åt olika håll igen men ingen kan ta ifrån oss den där veckan i Trysil och varje gång vi alla träffades igen så var det som om den där veckan i Trysil aldrig hade blivit glömd.
Jag gick på din student. Vi var ett helt gäng som åkte upp till ditt hus för att gratulera dig. Jag minns att vi satt på din övervåning och jag minns att det var första gången (och enda) gången jag hade vart hemma hos dig i ert hus. Jag minns att du var vän med många från min högstadieskola som jag alltid sett som de coola typerna som jag nu, genom dig, fick en ändrad bild av. Jag minns att du hade en sån himla bra student. Att du såg lycklig ut.
Sedan gick det ett år och vi sågs inte på hela det året. Förrän i Juli, ett år senare. Då träffades vi på Öland Roots. Vi drack, vi skrattade och vi pratade gamla minnen från förr. Vi försökte få fram TP i mobilen men lyckades aldrig. Mer minns jag inte, mer än att vi hade förbaskat roligt och om någon skulle fråga mig nu så skulle jag veta exakt vart ni hade ert tält.
Tillslut, utav bara farten blev det 2014 och vi hade inte setts eller hörts av på tre år. Inte mer än ett litet "grattis" på facebook. Plötsligt får jag höra att du inte finns mer. Bara när jag läser de där orden så kan jag inte förstå det. Vi var aldrig bästa vänner, men du var min vän. En gång i tiden var du min vän och det glömmer jag aldrig. Simon, du var en fantastisk person och även om vi inte umgicks särskilt ofta alls så har jag fantastiskt bra minnen av dig och det vill jag att du ska ta med dig upp till himlen. Du var en fin människa, Simon, och jag hoppas verkligen att du har det fantastiskt där du är nu. Ta hand om himlen och vila i frid.
I kyrkan var vi många som umgicks, vi var många som tyckte om att umgås. Skratt och kyrkhumor var något som var alldeles speciellt, kyrksaft var något alldeles speciellt. Och varje år laddade vi för att spendera en nyårsafton tillsammans i Trysil. Och det var där jag lärde känna dig mycket bättre. Det var där jag fick lära känna många mycket bättre.
Vi åkte i full fart ner för vita skidbackar, vi gick på andakter för att lugnas. Vi gick på bibelstudier för att lära och vi spelade TP för att det var det roligaste som fanns. Så många skratt som skrattades den veckan.
Vi blev som sagt vänner i Trysil. Inte bästa vänner men goda vänner. Vi var några som sedan bestämde oss för att vi som umgåtts mest under denna vecka skulle ses oftare, men så blev det aldrig. Långsamt gled alla åt olika håll igen men ingen kan ta ifrån oss den där veckan i Trysil och varje gång vi alla träffades igen så var det som om den där veckan i Trysil aldrig hade blivit glömd.
Jag gick på din student. Vi var ett helt gäng som åkte upp till ditt hus för att gratulera dig. Jag minns att vi satt på din övervåning och jag minns att det var första gången (och enda) gången jag hade vart hemma hos dig i ert hus. Jag minns att du var vän med många från min högstadieskola som jag alltid sett som de coola typerna som jag nu, genom dig, fick en ändrad bild av. Jag minns att du hade en sån himla bra student. Att du såg lycklig ut.
Sedan gick det ett år och vi sågs inte på hela det året. Förrän i Juli, ett år senare. Då träffades vi på Öland Roots. Vi drack, vi skrattade och vi pratade gamla minnen från förr. Vi försökte få fram TP i mobilen men lyckades aldrig. Mer minns jag inte, mer än att vi hade förbaskat roligt och om någon skulle fråga mig nu så skulle jag veta exakt vart ni hade ert tält.
Tillslut, utav bara farten blev det 2014 och vi hade inte setts eller hörts av på tre år. Inte mer än ett litet "grattis" på facebook. Plötsligt får jag höra att du inte finns mer. Bara när jag läser de där orden så kan jag inte förstå det. Vi var aldrig bästa vänner, men du var min vän. En gång i tiden var du min vän och det glömmer jag aldrig. Simon, du var en fantastisk person och även om vi inte umgicks särskilt ofta alls så har jag fantastiskt bra minnen av dig och det vill jag att du ska ta med dig upp till himlen. Du var en fin människa, Simon, och jag hoppas verkligen att du har det fantastiskt där du är nu. Ta hand om himlen och vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar