Att komma tillbaka till världen igen

Det är så mycket nu. Jag sover sämre än vanligt och kan inte hålla tankarna isär. Jag är så uppstressad för små saker som förmodligen kommer att lösa sig tids nog. Ibland känns det inte som om jag andas längre. Det är som om min kropp fortsätter utan mig. Den går vidare på någon slags speed som jag inte själv är med på. Ibland när jag är ledig brukar jag tvingas lägga mig ner en stund, med ett täcke ovanför huvudet i ett mörkt rum, för att jag ska få vara för mig själv. Jag försvinner så långt jag bara kan från alla andra och där brukar jag ligga i flera minuter utan att tänka på någonting annat egentligen, bara ligga ner där under. Alldeles för mig själv. Sällan, men ibland, gråter jag tills jag inte kan mer och sen är det slut. Jag är tillbaka till världen igen. Det är det jag gör för att få vara för mig själv nu för tiden. För att få vara bara Jackie. Men ibland, som nu, så känner inte jag att jag har tid för det. Jag är sover sämre än vanligt och även om jag försöker hålla tankarna isär så går inte det. Jag är trött. Och livet har inte ens gått tillbaka ännu. Det är så mycket nu. Jag är uppstressad för små saker som förmodligen kommer lösa sig tids nog. Tids nog, men inte tillräckligt tids nog.

Fråga mig inget mer. Försök inte göra några psykologiska conclusions. Inte ens jag klarar av det och ska jag vara helt ärligt finns det inga heller. Låt mig bara få lägga mig där i några minuter, med ett täcke ovanför huvudet i ett mörkt rum. Låt mig få de där minuterna att samla ihop mig själv emellanåt. Psykologiska conclusions kan ni spara till någon annan.