Den som väntar på något gott väljer sällan pulverkaffe

Dricker pulverkaffe. Min fd rumskamrat har tagit med sig kaffekokaren. Förståeligt, det är ju hennes. Sitter i soffan. Det är en tom lägenhet jag har runt mig och jag hör mig själv eka i rummet intill. Jag ser kartonger, mina kartonger. Samma kartonger som jag håller på att packa ner tre av mina senaste år i. Jag tar ytterligare en klunk av pulverkaffet. Pulverkaffet, som inte ens är gott men som är min nödproviant just nu. Alldeles snart lämnar jag Skåne. Det är allt jag kan tänka på just nu. Det och pulverkaffet. Alldeles snart bor jag i en liten del utanför Göteborg. Tillsammans med farmor och hennes man. Jag hade aldrig klarat mig utan min farmor. Min farmor är den bästa som finns. En till klunk av pulverkaffet. Det är fortfarande inte gott. När jag är hos farmor dricker jag bryggkaffe fyra gånger om dagen. Farmor gör gott kaffe. Alldeles snart kommer kaffe med farmor och hennes man ingå i mina vardagliga vanor. Jag ser framemot det.

Sista klunken av pulverkaffet. Samma kaffe som jag tvingat i mig de senaste minuterna. Snart flyttar jag härifrån. Egentligen vill jag flytta härifrån direkt, jag bara väntar. Men snart är det dags. Jag håller ut. Likaväl som jag håller ut med mitt pulverkaffe in i de sista dagarna. 17 dagar kvar.