det där med att motionera rätt

måste. börja. springa. igen.

Det är så synd det där att jag en gång i tiden brukade vara intresserad av att förbättra mina konditionsresultat men att det nu avtagit lite. Att jag inte längre känner att jag har tid eller ork till att försöka få min lata lilla kropp ut på en motionsrunda. Det är så synd det där att jag under mitt andra år på gymnasiet kunde springa uppemot 1mil PLUS varje vecka och samtidigt njuta av det men att jag nu, som sagt, knappt kommer ut i motionsspåret. Dock ska jag väl inte påstå att det var njutningsbart någonsin men det var på nåt sätt skönt i bemärkelsen att det kändes som om mitt liv var påväg nånstans.

Jag känner dock lite att det har sin anledning. I Lerum, när jag bodde där, hade jag stenkoll på vilka rundor som var de bästa att springa, jag hade min springkompis som peppade mig och pushade mig och jag hade motionsspåren så himla mycket närmare och bäst av allt, ingen mitt i stan behövde se mitt pulserande röda ansikte som tappert försökte andas lugnt och sansat för att inte ta död på mig. Lerum var helt enkelt den bästa lilla plats att springa och motionera på. Mer än vad jag kan säga om storstaden (hur man nu väljer att definiera Helsingborg som storstad) men det är på den nivån att jag känner att jag behöver ta en bussrunda innan jag når ett värdigt motionsspår. Tillskillnad från mina cykelturer till Riddarsten back in the days.

Äh, nu ska jag sova men det jag egentligen ville ha sagt med detta var att: stan suger för att de oftast inte har något vettigt motionsspår. I alla fall inte i denna staden. Jag tror dock mest att det beror på att jag vill ha gåavstånd till ett värdigt motionsspår. Vilket jag inte har.

Måste också ha nya utomhusspringsskor som jag inte har prioriterat riktigt, ehe. Kan dock bara skylla det på mig själv. Det också. Jag är den gemensamma nämnaren i allt här. Ge mig en push.