Det är lika bra att gå på ämnet direkt.
Det här inlägget vill jag tillägna alla de där ansvarslösa ungdomsår man har i ryggsäcken. När tidsoptimister försökte hinna med tåg efter ett antal drinkar. När människor med rödvinsberusade kroppar rörde sig från en del av Göteborg till en annan. För en enda sak, att hinna med det sista tåget som alltid avgick 03.17 till bland annat en liten ort kallad Lerum. Destinationen dit de allra flesta flåsande rödvinsberusade kroppar försökte komma till genom den lilla tågfärd som mer liknade en slags efterfest än en vanlig tågtripp. En tripp som såklart alla i områden från Partille till Alingsås skulle vara på. Alla utom dom som, såklart, missade sista tåget. 03.17-tåget. Jag inräknad emellanåt.
Jag minns speciellt en natt. Vi var ute, vi dansade men när klockan slog slaget som innebar att man måste gå var vi i en helt annan värld tills vi såg att folk hade börjat dra sig och vi visste att vår enda chans till att hinna med tåget var att springa fort som attan till spårvagnen. Ibland fick vi springa hela vägen för att det skulle gå snabbare. Vi sprang och sprang. Med våra flåsande, alkoholpåverkade kroppar som vi trodde rörde sig snabbare än vad dom egentligen gjorde. Tillslut med andan i halsen insåg vi, vi hade missat sista tåget. 03.17-tåget. Men det gjorde inget för vi hade varandra. Vi kunde sitta i sommarnatten och prata hela natten tills nästa tåg gick. Och det gjorde vi.
Ibland kunde faktumet att vi hade missat sista tåget inte spela någon roll, vi var lika lyckliga ändå. Jag minns speciellt den gång då jag varit upprörd större delen av den sista natt-timmen, all den upprördheten försvann direkt när vi missade tåget. På något makalöst sätt blev jag lycklig igen. Lycklig för att vi trots vår ansvarslöshet visste att vi skulle klara oss igenom natten med mascaran under ögonen och morgontimmarna på vår sida så länge vi var tillsammans. Man kan säga att, we were young. Vi levde. Och vi levde varje stund av det.
Men det fanns även de lördagskvällar när faktumet att missa sista tåget kunde vara som ett helvete. Trötta kroppar som snabbt fylldes med tårar av den trötthet och alkoholpåverkan som gjorde sig påmind. Dagar då man önskade att man aldrig hade missat det där sista tåget, tåget som var ens räddning hem till sängen och bort från kylan. De kunde vara ett helvete. Men när jag ser tillbak på de kvällarna så vet jag att de inte bara lärde alla andra något, utan de lärde även mig något. Att skynda snabbare.
We were young och nu är vi inte det. Vi har blivit mer ansvarsfulla men det finns dagar då jag vill vara den där oansvarsfull ungdomen som upplever alkohol för första gången. Den där oansvarsfulla ungdomen som missar sista tåget hem utan att ens för en stund bry mig om morgondagen och faktumet att man missat sista tåget. Ibland vill jag tillbaka till det där livet utan ansvar och med gymnasie-sweethearts. Tillbak till den stunden när allt var så förbannat jäkla perfekt utan att man ens visste om det, förrän nu. Flera år senare.
Det här inlägget vill jag tillägna alla de där ansvarslösa ungdomsår man har i ryggsäcken. När tidsoptimister försökte hinna med tåg efter ett antal drinkar. När människor med rödvinsberusade kroppar rörde sig från en del av Göteborg till en annan. För en enda sak, att hinna med det sista tåget som alltid avgick 03.17 till bland annat en liten ort kallad Lerum. Destinationen dit de allra flesta flåsande rödvinsberusade kroppar försökte komma till genom den lilla tågfärd som mer liknade en slags efterfest än en vanlig tågtripp. En tripp som såklart alla i områden från Partille till Alingsås skulle vara på. Alla utom dom som, såklart, missade sista tåget. 03.17-tåget. Jag inräknad emellanåt.
Jag minns speciellt en natt. Vi var ute, vi dansade men när klockan slog slaget som innebar att man måste gå var vi i en helt annan värld tills vi såg att folk hade börjat dra sig och vi visste att vår enda chans till att hinna med tåget var att springa fort som attan till spårvagnen. Ibland fick vi springa hela vägen för att det skulle gå snabbare. Vi sprang och sprang. Med våra flåsande, alkoholpåverkade kroppar som vi trodde rörde sig snabbare än vad dom egentligen gjorde. Tillslut med andan i halsen insåg vi, vi hade missat sista tåget. 03.17-tåget. Men det gjorde inget för vi hade varandra. Vi kunde sitta i sommarnatten och prata hela natten tills nästa tåg gick. Och det gjorde vi.
Ibland kunde faktumet att vi hade missat sista tåget inte spela någon roll, vi var lika lyckliga ändå. Jag minns speciellt den gång då jag varit upprörd större delen av den sista natt-timmen, all den upprördheten försvann direkt när vi missade tåget. På något makalöst sätt blev jag lycklig igen. Lycklig för att vi trots vår ansvarslöshet visste att vi skulle klara oss igenom natten med mascaran under ögonen och morgontimmarna på vår sida så länge vi var tillsammans. Man kan säga att, we were young. Vi levde. Och vi levde varje stund av det.
Men det fanns även de lördagskvällar när faktumet att missa sista tåget kunde vara som ett helvete. Trötta kroppar som snabbt fylldes med tårar av den trötthet och alkoholpåverkan som gjorde sig påmind. Dagar då man önskade att man aldrig hade missat det där sista tåget, tåget som var ens räddning hem till sängen och bort från kylan. De kunde vara ett helvete. Men när jag ser tillbak på de kvällarna så vet jag att de inte bara lärde alla andra något, utan de lärde även mig något. Att skynda snabbare.
We were young och nu är vi inte det. Vi har blivit mer ansvarsfulla men det finns dagar då jag vill vara den där oansvarsfull ungdomen som upplever alkohol för första gången. Den där oansvarsfulla ungdomen som missar sista tåget hem utan att ens för en stund bry mig om morgondagen och faktumet att man missat sista tåget. Ibland vill jag tillbaka till det där livet utan ansvar och med gymnasie-sweethearts. Tillbak till den stunden när allt var så förbannat jäkla perfekt utan att man ens visste om det, förrän nu. Flera år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar