I've got sunshine on a cloudy day

Mår så himla mycket bättre nu. Förra veckan bestod av att vara sjuk och försöka göra allt för att samla så mycket ny kraft jag bara kunde och nu så är jag här igen, ett friskt jag. Nu är det bara en vecka kvar tills jag får semester och jag peppar som attans inför det med mítt nya utvilade jag. Så länge kan ni få frossa i lite bilder som samlats när jag inte varit sjuk. xx.

 

Jag åt årets första mjukglass med min bästis Linnea

 

Det firades midsommar i Helsingborg

  

Dagen efter midsommar vart det dags för poolparty med mina fina

Och sen har vi hunnit ha picknick i parken

 

this world is confusing me

Idag blandas mitt humör med illamående, trötthet och nedstämdhet. Jag känner inte alls för att ta upp mitt liv och allt jag vill är att bara ligga här, by myself. Jag har ont i varenda muskelknota som finns på min kropp och människor i världen är idioter. Inte för att människor har något med den smärta jag känner i kroppen just nu att göra men den delen är bara som en parantes i det enda hela.


Jag orkar inte. och än mindre orkar jag nu när jag på riktigt är sjuk också. Allt jag behöver just nu i mitt liv är lite komik och det är med komik som jag väljer att spendera min dag som sjuk. Tillsammans med full house. De är de enda människorna som inte är ett enda stort pain in the ass, de enda som kan få min annars så smärtfyllda kropp att inte vilja ge upp helt och hållet.


Idag blandas mitt humör med illamående, trötthet och nedstämdhet. Jag har ont i varenda muskelknota som finns i min kropp och allt jag vill är att bara ge upp. Men jag ger inte upp. Så fort jag blivit frisk ska jag leva igen. Mitt liv ska bli en komedi igen. Så länge, låt mig vara sjuk i fred. Peace.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig

Minns hur jäkla fint jag tyckte detta var, och fortfarande tycker detta är. Så himla fint att jag typ dör, seriously. Skulle göra vad som helst för att få vara tillbaka på Ullevi, och Håkans konsert. Vackraste jag någonsin fått vara med om. All kärlek.

Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna

Helgen har vart helt magisk. Jag kan inte förstå vad jag har fått vara med om, allt har vart så himla vackert och så himla magiskt.

Det hela började med en studentrush likt ingen annan, vi hann knappt äta för vi hade så mycket att göra. Så himla underbart att känna att tiden bara går utav fan och att få känna den där rushen över hur jävla bra man är. Jag är stolt över mig och över mina kollegor. Över att vi klarade det här.
     När studentrushen senare var över satte jag mig i en buss på villovägar och begav mig till Göteborg, staden i mitt hjärta. Och det var med en trött kropp jag kom hem till mamma. När fredagen sedan kom var det regn över hela Göteborg, staden vi firat nationaldagen med en picknick varje år. Men vi gav inte upp, vi grillade i regnet. Jag och mina allra bästa vänner.

 

Här ser ni grillmästaren, Hanna, som skyddar grillen med paraply

 

 

Sedan fortsatte helgen vidare, vi dansade i regn och gick ut klubbar vi inte sett på länge. För att sedan, avsluta med en hyffsat tidig kväll. Eller jag avslutade med en hyffsat tidig kväll.

    Sedan kom lördagen, dagen med D. Dagen vi väntat på sen 6 månader tillbak, den kom tillslut med storm steg och jag kunde knappt tro det innan, det var dags för Håkan Hellström.

 

Så jag mötte upp Johanna igen, och vi tog oss en tur till näckrosdammen där vi åt sushi och förade med cider och vin tillsammans med Lenika.

 

 

Här är en selfie på mig och Johanna i gräset som växte i takt med himlen

 

 

Att vädret gått från det regnigaste av dagar till att bli det finaste av dagar var helt magiskt, och det magiska slutade inte där. Tillslut var det på riktigt dags för Håkan och hela Göteborg och hela ens kropp bara sprudlade av glädjerus. Det var på riktig dags.

 

 Nu övergår det hela till något så vackert, så magiskt, att jag inte ens kan förklara med ord över hur förtrollat det var. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara i exakt samma stund, ha exakt samma känsla och exakt samma lycka igen. Håkan Hellström inför ett fullsatt Ullevi satte igång. Med gäster som aldrig förr, med publik som aldrig förr, med ett nummer som aldrig förr. Hela Ullevi sprudlade av magi. Detta var den lyckligaste stunden i mitt liv. Alla andra stunder jag upplevt innan är bara en bråkdel av vad jag kände nu. Det här var en stund att minnas för livet. En stund för mig och de 69 393 andra, att minnas. Det är allt jag kan säga, Ullevi var förtrollat.

 

 

Mitt fina sällskap för kvällen, bästisen.

 

Håkan Hellström på ett fullsatt Ullevi

 

Tillslut tog kvällen slut, och jag fick återgå till vardagen och jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad jag har fått vara med om. Jag har vart med och fyllt Ullevi. Jag har sett Håkan på ett fullsatt Ullevi. Jag är fortfarande i chock över magin. Över hur vackert livet kan kännas ibland. Och jag är stolt, stolt över Håkan. Killen från mina trakter, från Frölunda, som sjunger om gatorna där ute och sedan står på Ullevi och slår publikrekord. Finns inga andra ord än: Magiskt.

 

Men vardagen fick komma, jag fick omfamna den igen vare sig jag ville eller inte. Vare sig jag ville leva i den där Håkan-bubblan föralltid eller inte. Men än var det inte över för mig, min sista dag i Göteborg spenderade jag med att åka till Frölunda med en spårvagn för att hämta Bellas födelsedagspresent som hon skulle få av mig denna helgen eftersom jag inte kan vara med och fira henne nästa helg, då hon egentligen fyller år. 15 fuckin' år. Helt otroligt.

 

 

Här är min femton-åriga lillasyster med rosor och ballonger

 

Det var tillslut med sorgsna ögon jag sedan tillslut fick säga hejdå till Göteborg igen, staden i mitt hjärta. Staden där allt började. Där all kärlek och lycka blev till verklighet.

 

Här är operan där jag fick säga hejdå till Pappa innan jag åkte

dimmiga dar, det var bra dar men vad fanns det att se klart?

har hunnit med både högtider och livet. fram tills nu. vi går nu in i studentrushen och därefter kommer jag ha fullt upp med picknickfestivaler och med att dansa till Håkan. det är inte förrän på söndag som jag kommer att kunna andas ut igen, ta ett steg tillbaka och reflektera. men framtills nu har vart helt fantastiska dagar. så innan all stress verkligen tar farten så kör vi en tillbaka-blick på de fina två månderna jag har haft sen sist.

 

Det firades påsk och jag var ca överlycklig över att vara hemma i gbg

 

Jag och mina bästa vänner i gbg hade påskkalas  

 

Jag träffade mina kusiner och åt päronsplitt 

 

En ny bok kom hem till mig, bästa boken på länge 

 

Åt min favoritmat med fina Jennifer 

 

Sen var det dags att ladda för valborg så vi tog en tripp till Danmark

  

Jag var lite snygg en morgon 

 

Sen fick jag återse min äldsta vän, Anna, efter ett halvår 

 

 

Och sen hade vi bowlingkalas med mina bästa vänner i gbg

 

 

Lillasyster konfirmerades, här är jag bella och hennes vän lollo

 

Det firades konfirmation som bara den. Fina syster, goda tårta.

 

 

Jag hade ytterligare än snyggdag 

 

Sen fyllde farmor år också så vi åt ännu mer tårta 

 

Så hann jag även med att träffa min bästis Johanna, här försökte vi oss på en selfie 

 

 

Sen fyllde Robert år och vi åt på resturang. Här är Pernilla och Theo.

 

 

Och så hann jag med reggae och balkonghäng med min bästa Linnea

 

Och så var det vårfestival på villan också och jag kunde inte hålla mig undan det heller

 

Jag var nere men uppe på fem

Efter många jobbtimmar börjar det röra sig mot en allt mer lugnare period och jag kommer få mer timmar att få vara för mig själv och bara andas någon minut. Åtminstone är det så det kommer att kännas. Det ska bli skönt, men innan vi kommer till den punkten vill jag gå tillbak till den hektiska tid jag haft. En tid med mycket jobb som sedan räckte till en välförtjänat 4dagars-weekend till den absoluta bästa staden i hela världen. Mitt hjärtas stad.

Väla fyllde 40 denna månaden också och temat var 70tal så jag förvandlades till en bohemisk 70talist
 

 

Jag och Linnea var där, vi lånade Rocks brillor

 

Dagen efter så hade jag och min roomie tacokväll, bästa på hela veckan 

 

Tillslut kom jag till Göteborg där jag fick äta sushi, åka spårvagn genom halva staden och sedan fika med min allra bästa vän Johanna

Sedan lärde Johanna mig att måla på Snapchat, här är Johannas konstverk av mig

 

Mamma fyllde år också så då åt vi Turkisk middag, här är min syster och låtsatspappa Magnus

Och Bella gjorde allt för att få prova min öl

Och här har ni mig och min mamma, födelsedagskvinnan herself 

 

 

Och jag var finklädd och nöjd med maten

 

Här är min happy meal för kvällen 

 

Dagen efter mammas födelsedag spenderades med att fira Hanna, vi åt tapas och här är mina bordkamrater för kvällen

 

Tillsist kom Hannas födelsedagssprak in och alla sjöng

Hanna och Filip var inne i en djup diskussion också, om vad vet jag inte men vi har våra misstankar om att Filip kanske åt upp en av Hannas Tapas

Här poserar jag och min bordskompis Erika

 

Och framemot söndagen hade vi släktmöte ute, om vad vet jag inte men misstänker att det handlade om taktiksnack inför dagens match  

 

 

Tillsist tog även denna Göteborgshelg slut och när jag kom tillbak till jobbet var det dags för oss att fixa ihop en ballongbåge till Vackers nyöppning. Mycket vackert om jag får säga det själv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

morgontimmarna efter sista tåget och innan första tåget

Det är lika bra att gå på ämnet direkt.

Det här inlägget vill jag tillägna alla de där ansvarslösa ungdomsår man har i ryggsäcken. När tidsoptimister försökte hinna med tåg efter ett antal drinkar. När människor med rödvinsberusade kroppar rörde sig från en del av Göteborg till en annan. För en enda sak, att hinna med det sista tåget som alltid avgick 03.17 till bland annat en liten ort kallad Lerum. Destinationen dit de allra flesta flåsande rödvinsberusade kroppar försökte komma till genom den lilla tågfärd som mer liknade en slags efterfest än en vanlig tågtripp. En tripp som såklart alla i områden från Partille till Alingsås skulle vara på. Alla utom dom som, såklart, missade sista tåget. 03.17-tåget. Jag inräknad emellanåt.

Jag minns speciellt en natt. Vi var ute, vi dansade men när klockan slog slaget som innebar att man måste gå var vi i en helt annan värld tills vi såg att folk hade börjat dra sig och vi visste att vår enda chans till att hinna med tåget var att springa fort som attan till spårvagnen. Ibland fick vi springa hela vägen för att det skulle gå snabbare. Vi sprang och sprang. Med våra flåsande, alkoholpåverkade kroppar som vi trodde rörde sig snabbare än vad dom egentligen gjorde. Tillslut med andan i halsen insåg vi, vi hade missat sista tåget. 03.17-tåget. Men det gjorde inget för vi hade varandra. Vi kunde sitta i sommarnatten och prata hela natten tills nästa tåg gick. Och det gjorde vi.

Ibland kunde faktumet att vi hade missat sista tåget inte spela någon roll, vi var lika lyckliga ändå. Jag minns speciellt den gång då jag varit upprörd större delen av den sista natt-timmen, all den upprördheten försvann direkt när vi missade tåget. På något makalöst sätt blev jag lycklig igen. Lycklig för att vi trots vår ansvarslöshet visste att vi skulle klara oss igenom natten med mascaran under ögonen och morgontimmarna på vår sida så länge vi var tillsammans. Man kan säga att, we were young. Vi levde. Och vi levde varje stund av det.

Men det fanns även de lördagskvällar när faktumet att missa sista tåget kunde vara som ett helvete. Trötta kroppar som snabbt fylldes med tårar av den trötthet och alkoholpåverkan som gjorde sig påmind. Dagar då man önskade att man aldrig hade missat det där sista tåget, tåget som var ens räddning hem till sängen och bort från kylan. De kunde vara ett helvete. Men när jag ser tillbak på de kvällarna så vet jag att de inte bara lärde alla andra något, utan de lärde även mig något. Att skynda snabbare.

We were young och nu är vi inte det. Vi har blivit mer ansvarsfulla men det finns dagar då jag vill vara den där oansvarsfull ungdomen som upplever alkohol för första gången. Den där oansvarsfulla ungdomen som missar sista tåget hem utan att ens för en stund bry mig om morgondagen och faktumet att man missat sista tåget. Ibland vill jag tillbaka till det där livet utan ansvar och med gymnasie-sweethearts. Tillbak till den stunden när allt var så förbannat jäkla perfekt utan att man ens visste om det, förrän nu. Flera år senare.

The world keeps spinning round and round

Har haft så mycket att göra det senaste, och tillråga på allt har det blandats med en ofantlig huvudvärk som aldrig tycks vilja gå över (tro mig, jag har haft den i över en vecka nu) och en galen förkylning som resulterade i att min röst var borta i tre dagar.

Hur som, här får ni lite bilder från mina få senaste lediga dagar utan sjukdom. Enjoy.

 

Vi firade alla hjärtansdag på jobbet genom att sälja ballonger på Gamla Torget på Väla

 

Sen fick jag i uppgift att dela ut ballongdjur på Piraia

Förra månaden tog jag även en tur till Göteborg, här kramas jag med Sofie och Kathrine

Sen hade Zandra fest och vi drack Chillidrinkar blandannat

 

Och så hade världens fina Elisabeth inflyttsfest också

 

Och på jobbet tillbringade vi slutet av morgonmötet med att göra en ballongbåge

 

det där med att motionera rätt

måste. börja. springa. igen.

Det är så synd det där att jag en gång i tiden brukade vara intresserad av att förbättra mina konditionsresultat men att det nu avtagit lite. Att jag inte längre känner att jag har tid eller ork till att försöka få min lata lilla kropp ut på en motionsrunda. Det är så synd det där att jag under mitt andra år på gymnasiet kunde springa uppemot 1mil PLUS varje vecka och samtidigt njuta av det men att jag nu, som sagt, knappt kommer ut i motionsspåret. Dock ska jag väl inte påstå att det var njutningsbart någonsin men det var på nåt sätt skönt i bemärkelsen att det kändes som om mitt liv var påväg nånstans.

Jag känner dock lite att det har sin anledning. I Lerum, när jag bodde där, hade jag stenkoll på vilka rundor som var de bästa att springa, jag hade min springkompis som peppade mig och pushade mig och jag hade motionsspåren så himla mycket närmare och bäst av allt, ingen mitt i stan behövde se mitt pulserande röda ansikte som tappert försökte andas lugnt och sansat för att inte ta död på mig. Lerum var helt enkelt den bästa lilla plats att springa och motionera på. Mer än vad jag kan säga om storstaden (hur man nu väljer att definiera Helsingborg som storstad) men det är på den nivån att jag känner att jag behöver ta en bussrunda innan jag når ett värdigt motionsspår. Tillskillnad från mina cykelturer till Riddarsten back in the days.

Äh, nu ska jag sova men det jag egentligen ville ha sagt med detta var att: stan suger för att de oftast inte har något vettigt motionsspår. I alla fall inte i denna staden. Jag tror dock mest att det beror på att jag vill ha gåavstånd till ett värdigt motionsspår. Vilket jag inte har.

Måste också ha nya utomhusspringsskor som jag inte har prioriterat riktigt, ehe. Kan dock bara skylla det på mig själv. Det också. Jag är den gemensamma nämnaren i allt här. Ge mig en push.