god in my laughing

http://www.svenskakyrkan.se/be/prayer/58477

börjar gråta av att läsa sånt här. på något sätt känns det liksom som om själva tanken blir större och större. jag har inte tänkt på det förrän nu, men jag behövde distansen för att kunna tro. och jag vill säga, att jag tror fortfarande. även om det finns tillfällen på senare tid som jag har tvivlat, jag har ignorerat och försökt gå andra vägar. mennu vet jag att det finns en väg för mig och även om den inte ser ut som någon annans, så vet jag att det är just min väg. även när tvivlet kommer tillbaka så vet jag att det finns en väg som alltid finns kvar. oavsett om jag hänger i kyrkan eller inte, så finns den vägen där. och oavsett hur krokig vägen är och hur många omvägar den kan ta, eller hur många svängar den gör, så vet jag att det är just min väg och den är skapad för mig, mig och ingen annan.

tack för att du fick mig att inse, att oavsett vad så finns det en väg. och den vägen har du banat för mig. tack för att du fick mig att inse att det finns en mening med allt som händer, att ingenting är av en slump. tack!