Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig

 

Januari drack jag daiquiris i olika smaker med fina vänner i Göteborg

 

Januari åt jag sushi och drack massa kaffe med mina äldsta vänner

 

Januari innefattade många kaffestunder med farmor och hennes man, 

dessutom försökte vi lösa Harpan ihop alla tre.

 

Januari bestod spontanöl och pommes på Utposten med kär vän

 

Januari provade jag nytt smink (mer smink) och såg gorgeous ut

 

Januari hade jag drinkkväll med Elisabeth och Elias i Lund

 

Februari kom och jag lyssnade på cdskivor, drack vin och åt fruktsallad 

med mina bästa vän i hennes nya lägenhet

 

Februari är nu här och jag kramade in det med glädje 

tillsammans med min bästa vän här i skåne

Den som väntar på något gott väljer sällan pulverkaffe

Dricker pulverkaffe. Min fd rumskamrat har tagit med sig kaffekokaren. Förståeligt, det är ju hennes. Sitter i soffan. Det är en tom lägenhet jag har runt mig och jag hör mig själv eka i rummet intill. Jag ser kartonger, mina kartonger. Samma kartonger som jag håller på att packa ner tre av mina senaste år i. Jag tar ytterligare en klunk av pulverkaffet. Pulverkaffet, som inte ens är gott men som är min nödproviant just nu. Alldeles snart lämnar jag Skåne. Det är allt jag kan tänka på just nu. Det och pulverkaffet. Alldeles snart bor jag i en liten del utanför Göteborg. Tillsammans med farmor och hennes man. Jag hade aldrig klarat mig utan min farmor. Min farmor är den bästa som finns. En till klunk av pulverkaffet. Det är fortfarande inte gott. När jag är hos farmor dricker jag bryggkaffe fyra gånger om dagen. Farmor gör gott kaffe. Alldeles snart kommer kaffe med farmor och hennes man ingå i mina vardagliga vanor. Jag ser framemot det.

Sista klunken av pulverkaffet. Samma kaffe som jag tvingat i mig de senaste minuterna. Snart flyttar jag härifrån. Egentligen vill jag flytta härifrån direkt, jag bara väntar. Men snart är det dags. Jag håller ut. Likaväl som jag håller ut med mitt pulverkaffe in i de sista dagarna. 17 dagar kvar.

Om att flytta hem

Nu är det exakt tre veckor kvar tills jag flyttar tillbaka hem till min favoritstad, Göteborg. Det känns både bra och lite ledsamt på samma gång att få lämna Skåne men likaväl som det ska bli lite smått ledsamt att lämna en stad som man spenderat tre och ett halvt år i så känner jag mig liksom färdig med Skåne. Det känns liksom lite som att det inte finns något mer för mig att hämta här och det är därför jag inte kan säga annat än att: jag är redo.

Jag är redo att lämna min säkra bubbla, likt jag lämnade en annan säker bubbla för de där tre och ett halvt år sedan. Enda skillnaden mellan nu och då är att jag vet att jag har en säkert nät att falla mot denna gången, min familj och mina ungdomsvänner. Det ska helt ärligt bli helt magiskt att få flytta tillbaka till staden där allt tog sin början, där jag formades som mest. För även om jag vet att staden inte är exakt som den var för alla de där år sedan som jag tog studenten så vet jag likaväl att Göteborg är mitt hem. Det är där jag alltid hört hemma. Hur mycket jag än kommer att sakna Skåne och det liv jag levt här så visste vi alla att det bara var en tidsfråga innan jag skulle komma tillbaka till min hemstad. 

Jag har haft tre och ett halvt helt fantastiska år och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag flyttade till Helsingborg. För även om jag har levt bland de tuffaste dagarna i livet här nere så har jag även fått leva helt fantastiska dagar här. Helsingborg lärde mig att bli vuxen, det lärde mig mer om mig själv och jag fick lära känna helt fantastiska människor, kollegor som studievänner, här nere. Framför allt kommer jag härifrån med en vän för livet, Linnea. Det är tack vare Helsingborg som hon har kommit att bli min allra bästa vän.

Jag har som sagt mycket i mitt liv att tacka Helsingborg för men jag är färdig här. Varje bussresa tillbaka till Helsingborg efter ett Göteborgsbesök har under den senaste tiden kantats med ovilja och obehag över att behöva lämna min familj ännu en gång. Så hör mig när jag säger att jag är redo, redo att lämna Helsingborg bakom mig och se Göteborg framför mig.

Så kära Göteborg, vi ses om tre veckor och då är jag tillbaka för att stanna. 

xx.

när 2015 tog vid

 

Gick ut och åt tapas med fina vänner i början av december, här är Linnea och Anna.

Sen var det dags att komma till Göteborg för julledigheten, här mammas sida av släkten

 

I samma veva tog jag några öl med dessa två pinglorna, Julia och Sofie

 

Tillsist slog timmarna julafton och här är mina småkusiner med tomten

 

Och självklart var jag taggad i min nya julklänning och röda läppstiftet

 

Helt plötsligt var det nyår och dags för fina vänner och tolvslag

 

Här är mitt vackra nyårssällskap, finaste man kan tänka sig

 

Sen var det dags att återse Linnea igen för första gången på nya året

 

Och här är Caroline och Johanna på nyår

 

Och här får ni en bild på en nyårssnap med mina fina vänner, Johanna och Caroline

 

Och här är då nyårskvällens stjärnor, grabbarna

 

Och just det, fick gått på Håkan-bio med min bästa vän också innan det nya året ringde

Att komma tillbaka till världen igen

Det är så mycket nu. Jag sover sämre än vanligt och kan inte hålla tankarna isär. Jag är så uppstressad för små saker som förmodligen kommer att lösa sig tids nog. Ibland känns det inte som om jag andas längre. Det är som om min kropp fortsätter utan mig. Den går vidare på någon slags speed som jag inte själv är med på. Ibland när jag är ledig brukar jag tvingas lägga mig ner en stund, med ett täcke ovanför huvudet i ett mörkt rum, för att jag ska få vara för mig själv. Jag försvinner så långt jag bara kan från alla andra och där brukar jag ligga i flera minuter utan att tänka på någonting annat egentligen, bara ligga ner där under. Alldeles för mig själv. Sällan, men ibland, gråter jag tills jag inte kan mer och sen är det slut. Jag är tillbaka till världen igen. Det är det jag gör för att få vara för mig själv nu för tiden. För att få vara bara Jackie. Men ibland, som nu, så känner inte jag att jag har tid för det. Jag är sover sämre än vanligt och även om jag försöker hålla tankarna isär så går inte det. Jag är trött. Och livet har inte ens gått tillbaka ännu. Det är så mycket nu. Jag är uppstressad för små saker som förmodligen kommer lösa sig tids nog. Tids nog, men inte tillräckligt tids nog.

Fråga mig inget mer. Försök inte göra några psykologiska conclusions. Inte ens jag klarar av det och ska jag vara helt ärligt finns det inga heller. Låt mig bara få lägga mig där i några minuter, med ett täcke ovanför huvudet i ett mörkt rum. Låt mig få de där minuterna att samla ihop mig själv emellanåt. Psykologiska conclusions kan ni spara till någon annan.

Det kunde gå dagar, till och med veckor när du föraktade den allt för verklighetsförankrade omvärlden som omgav dig. du avskydde innebörden med vardag. allt som fick dig att motvilligt sakta in, stå stilla. när inte ens de lätta nästan svävande dansstegen över kullerstenen på masthuggstorget klockan två på lördagsnatten fick dig att känna dig levande och fri efter en flaska vin, förstod man att det var mörkt. du hade ett sätt att svepa in i folks liv som en virvelvind för att sedan impulsivt försvinna vidare när rastlösheten och mörkret svepte över dig likt den ryska vintern. På ett fascinerande och nästintill förtrollande sätt blev folk hänförda av din närvaro, men allt bleknade och föll till marken när du vissnade tillsammans med körsbärsträdens blommor.

- Läst och citerat från en blogg som fanns tidigare av en tjej som hette Emelie.

kalasvecka

 

firade födelsedag med sushi och fika med finaste av vänner

 

Jag och mina allra bästa vän fyller år

 

Det åts tårta och kalasades, här är jag med mina allra finaste pinglor

Åt mycket sushi under min vecka i göteborg, tre gr för att vara exakt 

Vännerna var så fina så de förtjänar att vara med på ett kort till

*alla bilder har inte tagits utav mig utan har även tagits av caroline, gav mig själv copyright

Du är aldrig långt bort ifrån mig

Om tre månader flyttar jag. Jag har så himla mixtrade känslor kring det, ena halvan av mig är superglad för att få flytta hem till staden där allt började medan den andra halvan vrider sig lite av tanken på att inte veta, att inte veta vad framtiden i min hemstad har att erbjuda.
    I Helsingborg har jag byggt upp ett liv. Jag har en lägenhet, jag har ett jobb och min fritid består av glas vin och fikastunder med mina vänner. Men nu när jag flyttar tillbaka flyttar jag till ett liv som inte är mer uppbyggt än att senast jag bodde där hade jag precis tagit studenten och livet efter det hade inte fått sin början ännu. I Göteborg väntar bara mina ungdomskärlekar och min allra vackraste släkt. Även om det inte är så bara så är jag orolig över vad som kommer hända med mig. Kommer mitt nya jag passa in i en vardag i fiskstaden. Jag vet ju inte, jag har den senaste tiden bara spenderat helgdagar och semesterdagar i staden. Vad finns mer? Har jag romantiserat Göteborg? Vart är jag påväg?

En sak vet jag och det är att mitt liv tillhör Göteborg. Mitt hjärta hör dit. Jag kommer inte sakna något här. Eller jo. Kommer sakna tre saker: mina arbetskollegor, faktumet över att ha mitt liv och min bästa vän Linnea. Allt annat är något jag gett upp för länge sedan. Vinet är detsamma i Göteborg.

Men jag klarar mig. Jag har mina ungdomsbästisar. Min allra vackraste släkt. Ni är alla reason enough for me to get home, till staden där allting började. Älskade ni, jag kommer hem.

Höstavlastning

Haft mycket att tänka på den senaste tiden, har fortfarande mycket att tänka på. Men nu är halloween-rushen över och snart tar jag en veckas välbehövlig ledighet, då lär ni få se mer av mig också. Så länge, låt mig presentera mina senaste två månader. mörka och fotofria men här har ni 5 magiska kvällar/dagar att vältra i.

 

Min vän, Alec, fyllde år så vi satte på oss kalashattarna och fira honom

 

Sen har det blivit många fikastuder med min bästa vän för att få bort höstdeppen

 

Sen kom familjen på besök, vi gick på fotboll tillsammans

 

Och här har ni mig och min syster precis innan matchen, fullkomligt redo för fight

 

Sen sniffa jag åt mig lite helg och fick spela fia-med-hutt tillsammans med bla dessa två fina, Anna och Elisabeth

 

Snart därpå fick jag även dricka vin tillsammans med min allra bästa vän, Johanna, som precis flyttat närmare mig. Här är vi änna riktiga babes.

Vila i frid

Mina tankar går idag tillbaka till en tid då jag fortfarande gick i gymnasiet. Till en tid där jag gick till kyrkan varje vecka för att jag tyckte det var så förbaskat gött. För att det var ett ställe där jag kunde känna mig lugn, mitt i all annan panik.

I kyrkan var vi många som umgicks, vi var många som tyckte om att umgås. Skratt och kyrkhumor var något som var alldeles speciellt, kyrksaft var något alldeles speciellt. Och varje år laddade vi för att spendera en nyårsafton tillsammans i Trysil. Och det var där jag lärde känna dig mycket bättre. Det var där jag fick lära känna många mycket bättre.

Vi åkte i full fart ner för vita skidbackar, vi gick på andakter för att lugnas. Vi gick på bibelstudier för att lära och vi spelade TP för att det var det roligaste som fanns. Så många skratt som skrattades den veckan.

Vi blev som sagt vänner i Trysil. Inte bästa vänner men goda vänner. Vi var några som sedan bestämde oss för att vi som umgåtts mest under denna vecka skulle ses oftare, men så blev det aldrig. Långsamt gled alla åt olika håll igen men ingen kan ta ifrån oss den där veckan i Trysil och varje gång vi alla träffades igen så var det som om den där veckan i Trysil aldrig hade blivit glömd.

Jag gick på din student. Vi var ett helt gäng som åkte upp till ditt hus för att gratulera dig. Jag minns att vi satt på din övervåning och jag minns att det var första gången (och enda) gången jag hade vart hemma hos dig i ert hus. Jag minns att du var vän med många från min högstadieskola som jag alltid sett som de coola typerna som jag nu, genom dig, fick en ändrad bild av. Jag minns att du hade en sån himla bra student. Att du såg lycklig ut.

Sedan gick det ett år och vi sågs inte på hela det året. Förrän i Juli, ett år senare. Då träffades vi på Öland Roots. Vi drack, vi skrattade och vi pratade gamla minnen från förr. Vi försökte få fram TP i mobilen men lyckades aldrig. Mer minns jag inte, mer än att vi hade förbaskat roligt och om någon skulle fråga mig nu så skulle jag veta exakt vart ni hade ert tält.

Tillslut, utav bara farten blev det 2014 och vi hade inte setts eller hörts av på tre år. Inte mer än ett litet "grattis" på facebook. Plötsligt får jag höra att du inte finns mer. Bara när jag läser de där orden så kan jag inte förstå det. Vi var aldrig bästa vänner, men du var min vän. En gång i tiden var du min vän och det glömmer jag aldrig. Simon, du var en fantastisk person och även om vi inte umgicks särskilt ofta alls så har jag fantastiskt bra minnen av dig och det vill jag att du ska ta med dig upp till himlen. Du var en fin människa, Simon, och jag hoppas verkligen att du har det fantastiskt där du är nu. Ta hand om himlen och vila i frid.