Kom och tänka på mitt utvecklingssamtal jag hade med min lärare och mamma när jag gick i första ring. Iallafall, då satt vi och hade en diskussion om huruvida vi hade mycket i skolan just då eller inte. Mamma berättade för min lärare att jag satt uppe sent på nätterna och gick upp extra tidigt på morgonen för att hinna plugga mer innan jag gick till skolan. Hon var tydligen orolig. Nu när jag tänker efter så var det säkerligen en gnutta av prestationsångest jag hade det året. Även om jag vill minnas att jag pluggade lika mycket året innan, så märktes väl inte det eftersom det inte gick ut över min sömn. Hur som helst, hela mitt utvecklingssamtal bestod av att de pratade om mina pluggvanor. Om huruvida det var viktigt för mig att prestera eller inte. Huruvida vi skulle kunna ändra på mina vanor för att jag inte skulle behöva känna att jag MÅSTE gå upp extra tidigt på mornarna, för det var ju inte okej.
Hur som helst, de (de, inte jag) bestämde att jag skulle sluta plugga på morgonen innan skolan började. Visst, ett väldigt bra beslut kan man ju nu sådär i efterhand kanske tycka men det betydde inte att jag lyssnade på deras beslut. Jag slutade gå upp flera timmar innan skolan började, I got sloppy och sen helt plötsligt var jag tillbaka där allt började. Sena nätter, tidiga morgnar. Vill poängtera att detta inte betyder att jag hade toppklass betyg, för det hade jag verkligen inte. Det var bara det att jag visste att vissa behöver kämpa lite hårdare än andra i skolan. Och för mig var min kämparglöd där varje morgon, varje kväll. På dagarna gjorde jag annat. Och så förblev det under hela min studietid.
Hur som, det jag egentligen ville komma fram till var att jag fortfarande är sådan. Jag går upp extra tidigt på mornarna. Även om det inte längre gäller skoluppgifter så är det fortfarande där. Att gå upp extra tidigt för att hinna med det viktigaste för att sedan framemot kvällen vara uppe till sena nätter och sen köra samma mönster igen. Visst, det har lugnat ner sig nu. Nu när jag jobbar. Men när jag pluggar (eller fixar med viktiga papper), även om jag inte är det mest lysande huvudet på den här planeten, så sitter det fortfarande där. Tidig morgon, sena nätter och det är ingenting som någonsin kommer kunna ändra på det. Inte ens min gymnasielärares visa ord som sitter etsade som en havstulpan på en sten.
Så tillbaka till min gymnasielärare, tack för att du gjorde mig uppmärksammad på att jag inte kunde hålla på som jag gjorde. Jag har ändrats, till den mån att jag inte längre tar lika allvarligt på saker. Men jag vill att du ska veta, jag kommer fortfarande gå upp extra tidigt på morgonen för att fixa det som fixas måste göra. Så som imorgon, upp i ottan. Men tack för att du iallafall får mig att tänka på det du sa, där under mitt utvecklingssamtal. Det har etsat sig fast. Som en havstulpan på en sten. Nästan varje dag påminns jag om det vi pratade om då, att ta det lugnt. Att låt mig själv ta det lugnt.
