Superheroes

Påminns återigen om varför jag älskar Greys så himla, sjukt mycket. Alltså seriously.

"We were so close". "We were more than close, Edwards. Dr Herman lost her sight to her tumor. We took revenge on the tumor by killing it. By tearing it out and decimating it and decreasing its odds of killing Nicole by 100 percent. By sending death running like a crying bitch. By telling death to screw himself. That is the battle, and it is the only battle worth fighting. You should be on a high right now and you should be chasing that high for the rest of your life. You defeated death. Mere mortals can not do that. Only we can". "Only superheroes". "Only freakin' superheroes".

Den där tiden du behöver för att ta hand om bara dig

Jag har haft bästa två dagarna. Igår var jag på bio med min lillasyster. Vi såg i "nöd eller lust" och jag rekommenderar verkligen den filmen för dig som tycker om att skratta. Sedan idag så har jag haft så himla mysig dag. Det hela började med frukost tillsammans med farmor och hennes man, därefter tog jag det lugnt hela förmiddagen med att titta ikapp serier och sedan bestämde jag mig för att baka en äppelpaj. Jag som aldrig bakar, någonsin typ. Den blev inte det bästa men när det gäller äppelpaj känns det lite som om det inte riktigt spelar någon roll. Så nu, efter att ha avnjutit både en supergod middag och en bit äppelpaj, all by myself, så ska jag sätta mig med min ansiktsmask och ett glas vin. Känner lite att jag skämmer bort mig själv idag men det är precis det som känns som det enda rätta just nu. Tycker om att få spendera denna lördagen själv. Känner att jag måste ta hand lite om mig själv och den där egentiden kunde liksom inte vara mer behövlig än just idag. All kärlek.

Börja på ny kula mitt i alla gamla kulor

Det har varit så mycket det senaste. I samma veva som någon stjäl min mobil med allt vad diverse kort man någonsin använder konstant till vardags innefattar så skaffar jag även ny adress, ny stad, nytt jobb och nytt nummer. Det är nästan så att man tror att jag försöker undvika att någonsin bli funnen igen.

Som sagt, man kan väl minst sagt säga att det har varit två helt intensiva veckor det senaste och jag gör allt för att få min vardag att passa ihop igen. På en vecka skaffade jag mig ett helt nytt jobb som till stor del tar upp det mesta av min tankeprocess och resterande tid av mina tankar tillägnar jag min stulna mobil och försöken till att hitta wifi.

Dessutom har jag spenderat väldigt stor del av min tid till att umgås med mina släktingar och mina bästa vänner (oh God vad dom har vart saknade) och också med att försöka förstå innebörden med att jag kanske, eventuellt ska läsa upp mitt matte c-betyg. Vilket jag nu ångrar att jag någonsin anmälde mig till. Lite så.

Hur som helst, egentligen ville jag mest säga att jag överlevde flytten. Jag överlevde jobbsökandet (som varade i bara en vecka) och jag överlevde faktumet att min mobil, leg och allting stals. Jag är en överlevare och i ärlighetens namn är det mina släktingars förtjänst att jag inte brytit ihop totalt. Tack för att ni är bäst.

Nu ska jag ta igen min trötta kropp med att invänta kaffepaus med mina släktisar (har på riktigt gått från 1 kopp om dagen till typ 5..) vilket känns fantastiskt. 

Puss och kram, vi syns på stan. Göteborgs-stan.