Jag var nere men uppe på fem

Efter många jobbtimmar börjar det röra sig mot en allt mer lugnare period och jag kommer få mer timmar att få vara för mig själv och bara andas någon minut. Åtminstone är det så det kommer att kännas. Det ska bli skönt, men innan vi kommer till den punkten vill jag gå tillbak till den hektiska tid jag haft. En tid med mycket jobb som sedan räckte till en välförtjänat 4dagars-weekend till den absoluta bästa staden i hela världen. Mitt hjärtas stad.

Väla fyllde 40 denna månaden också och temat var 70tal så jag förvandlades till en bohemisk 70talist
 

 

Jag och Linnea var där, vi lånade Rocks brillor

 

Dagen efter så hade jag och min roomie tacokväll, bästa på hela veckan 

 

Tillslut kom jag till Göteborg där jag fick äta sushi, åka spårvagn genom halva staden och sedan fika med min allra bästa vän Johanna

Sedan lärde Johanna mig att måla på Snapchat, här är Johannas konstverk av mig

 

Mamma fyllde år också så då åt vi Turkisk middag, här är min syster och låtsatspappa Magnus

Och Bella gjorde allt för att få prova min öl

Och här har ni mig och min mamma, födelsedagskvinnan herself 

 

 

Och jag var finklädd och nöjd med maten

 

Här är min happy meal för kvällen 

 

Dagen efter mammas födelsedag spenderades med att fira Hanna, vi åt tapas och här är mina bordkamrater för kvällen

 

Tillsist kom Hannas födelsedagssprak in och alla sjöng

Hanna och Filip var inne i en djup diskussion också, om vad vet jag inte men vi har våra misstankar om att Filip kanske åt upp en av Hannas Tapas

Här poserar jag och min bordskompis Erika

 

Och framemot söndagen hade vi släktmöte ute, om vad vet jag inte men misstänker att det handlade om taktiksnack inför dagens match  

 

 

Tillsist tog även denna Göteborgshelg slut och när jag kom tillbak till jobbet var det dags för oss att fixa ihop en ballongbåge till Vackers nyöppning. Mycket vackert om jag får säga det själv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

morgontimmarna efter sista tåget och innan första tåget

Det är lika bra att gå på ämnet direkt.

Det här inlägget vill jag tillägna alla de där ansvarslösa ungdomsår man har i ryggsäcken. När tidsoptimister försökte hinna med tåg efter ett antal drinkar. När människor med rödvinsberusade kroppar rörde sig från en del av Göteborg till en annan. För en enda sak, att hinna med det sista tåget som alltid avgick 03.17 till bland annat en liten ort kallad Lerum. Destinationen dit de allra flesta flåsande rödvinsberusade kroppar försökte komma till genom den lilla tågfärd som mer liknade en slags efterfest än en vanlig tågtripp. En tripp som såklart alla i områden från Partille till Alingsås skulle vara på. Alla utom dom som, såklart, missade sista tåget. 03.17-tåget. Jag inräknad emellanåt.

Jag minns speciellt en natt. Vi var ute, vi dansade men när klockan slog slaget som innebar att man måste gå var vi i en helt annan värld tills vi såg att folk hade börjat dra sig och vi visste att vår enda chans till att hinna med tåget var att springa fort som attan till spårvagnen. Ibland fick vi springa hela vägen för att det skulle gå snabbare. Vi sprang och sprang. Med våra flåsande, alkoholpåverkade kroppar som vi trodde rörde sig snabbare än vad dom egentligen gjorde. Tillslut med andan i halsen insåg vi, vi hade missat sista tåget. 03.17-tåget. Men det gjorde inget för vi hade varandra. Vi kunde sitta i sommarnatten och prata hela natten tills nästa tåg gick. Och det gjorde vi.

Ibland kunde faktumet att vi hade missat sista tåget inte spela någon roll, vi var lika lyckliga ändå. Jag minns speciellt den gång då jag varit upprörd större delen av den sista natt-timmen, all den upprördheten försvann direkt när vi missade tåget. På något makalöst sätt blev jag lycklig igen. Lycklig för att vi trots vår ansvarslöshet visste att vi skulle klara oss igenom natten med mascaran under ögonen och morgontimmarna på vår sida så länge vi var tillsammans. Man kan säga att, we were young. Vi levde. Och vi levde varje stund av det.

Men det fanns även de lördagskvällar när faktumet att missa sista tåget kunde vara som ett helvete. Trötta kroppar som snabbt fylldes med tårar av den trötthet och alkoholpåverkan som gjorde sig påmind. Dagar då man önskade att man aldrig hade missat det där sista tåget, tåget som var ens räddning hem till sängen och bort från kylan. De kunde vara ett helvete. Men när jag ser tillbak på de kvällarna så vet jag att de inte bara lärde alla andra något, utan de lärde även mig något. Att skynda snabbare.

We were young och nu är vi inte det. Vi har blivit mer ansvarsfulla men det finns dagar då jag vill vara den där oansvarsfull ungdomen som upplever alkohol för första gången. Den där oansvarsfulla ungdomen som missar sista tåget hem utan att ens för en stund bry mig om morgondagen och faktumet att man missat sista tåget. Ibland vill jag tillbaka till det där livet utan ansvar och med gymnasie-sweethearts. Tillbak till den stunden när allt var så förbannat jäkla perfekt utan att man ens visste om det, förrän nu. Flera år senare.

The world keeps spinning round and round

Har haft så mycket att göra det senaste, och tillråga på allt har det blandats med en ofantlig huvudvärk som aldrig tycks vilja gå över (tro mig, jag har haft den i över en vecka nu) och en galen förkylning som resulterade i att min röst var borta i tre dagar.

Hur som, här får ni lite bilder från mina få senaste lediga dagar utan sjukdom. Enjoy.

 

Vi firade alla hjärtansdag på jobbet genom att sälja ballonger på Gamla Torget på Väla

 

Sen fick jag i uppgift att dela ut ballongdjur på Piraia

Förra månaden tog jag även en tur till Göteborg, här kramas jag med Sofie och Kathrine

Sen hade Zandra fest och vi drack Chillidrinkar blandannat

 

Och så hade världens fina Elisabeth inflyttsfest också

 

Och på jobbet tillbringade vi slutet av morgonmötet med att göra en ballongbåge

 

det där med att motionera rätt

måste. börja. springa. igen.

Det är så synd det där att jag en gång i tiden brukade vara intresserad av att förbättra mina konditionsresultat men att det nu avtagit lite. Att jag inte längre känner att jag har tid eller ork till att försöka få min lata lilla kropp ut på en motionsrunda. Det är så synd det där att jag under mitt andra år på gymnasiet kunde springa uppemot 1mil PLUS varje vecka och samtidigt njuta av det men att jag nu, som sagt, knappt kommer ut i motionsspåret. Dock ska jag väl inte påstå att det var njutningsbart någonsin men det var på nåt sätt skönt i bemärkelsen att det kändes som om mitt liv var påväg nånstans.

Jag känner dock lite att det har sin anledning. I Lerum, när jag bodde där, hade jag stenkoll på vilka rundor som var de bästa att springa, jag hade min springkompis som peppade mig och pushade mig och jag hade motionsspåren så himla mycket närmare och bäst av allt, ingen mitt i stan behövde se mitt pulserande röda ansikte som tappert försökte andas lugnt och sansat för att inte ta död på mig. Lerum var helt enkelt den bästa lilla plats att springa och motionera på. Mer än vad jag kan säga om storstaden (hur man nu väljer att definiera Helsingborg som storstad) men det är på den nivån att jag känner att jag behöver ta en bussrunda innan jag når ett värdigt motionsspår. Tillskillnad från mina cykelturer till Riddarsten back in the days.

Äh, nu ska jag sova men det jag egentligen ville ha sagt med detta var att: stan suger för att de oftast inte har något vettigt motionsspår. I alla fall inte i denna staden. Jag tror dock mest att det beror på att jag vill ha gåavstånd till ett värdigt motionsspår. Vilket jag inte har.

Måste också ha nya utomhusspringsskor som jag inte har prioriterat riktigt, ehe. Kan dock bara skylla det på mig själv. Det också. Jag är den gemensamma nämnaren i allt här. Ge mig en push.