Fade in to darkness

Jag saknar min bästis, Linnea. Här har ni oss, första gången vi träffades typ. På nollningen, innan barrundan skulle äga rum. Här har ni oss, utklädda som midsommarstänger och med tunga röd från vinet vi drack. Du är bäst, hun! 

"Du var min bästa vän, varför kan vi inte vara bästa vänner?"

En av de konstigaste känslorna måste ju ändå vara den känslan när man känner att man är färdig med någon, att man har slutat att tänka på samma sätt som man en gång gjorde för en person. När man liksom tittar på bilder, eller möter människan och inser att nej, jag känner ingenting. Du är varken ledsen, eller arg, eller glad, eller får den där klumpen i magen eller slaget i hjärtat något mer. Du är liksom färdig. Du är liksom inte ens tom. Du bara är, färdig.
    Så känner jag lite idag, det finns en människa som brukade vara en stor del utav mitt liv, som fick mig att fullständigt strunta i att jag aldrig skulle klara matte c, för att det spelade ju ingen roll längre. Men nu, efter flera månader kan jag ärligt talat säga: Jag är färdig med den personen. DONE. FINITO. och det är inte många människor som jag kan säga att jag är färdig med, verkligen inte. Det är bara det att den där dagen som man väntat på, som får en att inse att de där ögonen aldrig mer kommer titta på en på samma sätt, eller som får en att inse att de där armarna aldrig kommer krama om en som de en gång gjorde, den dagen, precis den dagen, den kommer.

EN KÄRLEKSBOMB

Seriöst. Jag har så fina vänner, och så fin familj. Igår träffade jag ungefär halva min släkt, och även om många av dom är dom mest högljudda emellanåt så tycker jag om min släkt så fruktansvärt mycket, precis som den är. De är min familj. Jag skulle inte för ett ögonblick vilja byta ut någon av dom. För det skulle inte vara min familj om de inte vore, just, precis, de som dom är. För mig är dom allt. Även om jag inte alltid visar det lika mycket som jag gjorde på barnsben så är de fortfarande mitt allt. MIN familj.

Dessutom, som jag tidigare nämnde, jag har världens finaste vänner som oftast bara vill mig väl. Som bryr sig om mig till en nivå jag ibland knappt förstår själv att de faktiskt gör. Dom är min kärlek. Och jag kan inget annat än säga att jag är så sjukt jäkla stolt över er, vilka personer ni är och vilka personer ni blivit. Ni är en stor del av mitt liv, att säga något annat skulle vara att ljuga. Jag är nog den stoltaste vännen ni kan ha, så himla vackra är ni. 

Hör upp, du måste flytta på dig

Hej. Lever mest livet just nu, med mina vänner. Åkte ju som många vet hem till fina Göteborg och där har jag spenderat mina senaste två månader. Jag har dessutom hunnit med att leva festival-livet på peace and love, jag har dessutom levt festival-livet på roskilde, firat midsommar med världens finaste, spenderat fin tid på hönökonferensen och åkt till ullared med tre fina vänner. Helt enkelt, min sommar har vart bland det bästa än så länge, trots regnet. Dessutom har jag bott hos min farmor de senaste två veckorna, utan henne dock men ack vad mysigt det vart. Nu kommer hon däremot hem, så nu är det slut på ensam-livet. Vilket i sig vart skönt, även om jag hela tiden har haft saker händandes runt omkring mig. Vill också berätta att min bästis som jag lärt känna hemma i Skåne vart här på besök också, mycket mysigt vill jag lova och det blandandes med grillkvällar här och var. Och så har vi också hunnit med att åka buss och beskåda Göteborgs olika delar. Dock var hon ju här mitt i veckan så det blev inte vidare mycket över för utgångar eller turistattraktioner så där, men vi hade rätt mycket att göra ändå och ack vad fint det vart.

Anyway, nu vill jag passa på att delge en liten bildbomb medan vi väntar på att bilderna från peace and love och roskilde ska framkallas. Ja, för vi använde ju engångskameror till dessa två event. Men ja, här kommer de andra sommarbilderna.