måndag, juli 30

"Du var min bästa vän, varför kan vi inte vara bästa vänner?"

En av de konstigaste känslorna måste ju ändå vara den känslan när man känner att man är färdig med någon, att man har slutat att tänka på samma sätt som man en gång gjorde för en person. När man liksom tittar på bilder, eller möter människan och inser att nej, jag känner ingenting. Du är varken ledsen, eller arg, eller glad, eller får den där klumpen i magen eller slaget i hjärtat något mer. Du är liksom färdig. Du är liksom inte ens tom. Du bara är, färdig.
    Så känner jag lite idag, det finns en människa som brukade vara en stor del utav mitt liv, som fick mig att fullständigt strunta i att jag aldrig skulle klara matte c, för att det spelade ju ingen roll längre. Men nu, efter flera månader kan jag ärligt talat säga: Jag är färdig med den personen. DONE. FINITO. och det är inte många människor som jag kan säga att jag är färdig med, verkligen inte. Det är bara det att den där dagen som man väntat på, som får en att inse att de där ögonen aldrig mer kommer titta på en på samma sätt, eller som får en att inse att de där armarna aldrig kommer krama om en som de en gång gjorde, den dagen, precis den dagen, den kommer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar