Idag var det åtta dagar sedan jag fick veta att min andra farfar, som jag känt sen jag var 4år, har gått bort. Det är konstigt det där, "gått bort". Som om han har gått någonstans och vilken sekund som helst ska komma tillbaka till oss. Men jag vet nu, om ens knappt, att Bertil kommer aldrig att komma tillbaka till oss. Han har gått bort, bort till himlen. Hur mycket jag än vet att han alltid finns här hos oss så kommer vi aldrig mer att få träffa honom.
Man tror aldrig att den där sista gången man ses ska vara just den där sista gången. Jag kan lova att jag åtminstone förväntade mig att du skulle få finnas bland oss i ytterligare ett antal år. "Hur är det?" "Jo, det går". Det går, det går och du kämpade in hela vägen in i det sista.
Sista gången vi sågs hade du en vinröd skjorta på dig. Det tillsammans med din blåa nackkrage och din guldiga ring på den hand du bar din krycka. Samma krycka du alltid lyfte upp när du skojade med en. Det var 14e juni. Du hade din vanliga svarta kopp kaffe med suketter i. Eva, din fru, skar upp dig en stor bit tårta med chokladbotten inuti. Vi skämtade om hur jag hade gått upp extra tidigt för att baka just dig en tårtbit av bästa sort, viket alla visste att så aldrig var fallet. Att det var Bella och mamma som hade bakat den.
"Hur går det?" "Jo, det går". "Bara till att kämpa på". Jag trodde aldrig att min 16åriga lillasysters födelsedag skulle bli sista gången jag såg dig. Vi följde dig till vändplatsen, alldeles vid lekplatsen, den dagen. Jag brukar aldrig följa med dit upp för att säga hejdå. Jag säger alltid hejdå innan. Men denna gången gjorde jag det. Tillslut gick jag in för att jag frös. Det var sista gången jag sa hejdå innan din begravning.
Du var min extra farfar i över 18år. Hela mitt liv har du alltid varit en del av, så länge jag kan minnas. Jag tror nog, eller jag vet, att du såg mig lika mycket som ditt extra barnbarn som jag såg dig som min extra farfar. Jag gick in den där sista gången vi sågs för att jag frös.
"Hur går det?" "Jo, det går". Hela vägen till himlen gick det och jag vet att du har det himla bra där uppe nu. Jag vet det. Vi som blev kvar tänker på dig och vi vet att lika mycket som du alltid är med oss, är vi alltid med dig. Du var min extra farfar och vi älskar dig.
Man tror aldrig att den där sista gången man ses ska vara just den där sista gången. Jag kan lova att jag åtminstone förväntade mig att du skulle få finnas bland oss i ytterligare ett antal år. "Hur är det?" "Jo, det går". Det går, det går och du kämpade in hela vägen in i det sista.
Sista gången vi sågs hade du en vinröd skjorta på dig. Det tillsammans med din blåa nackkrage och din guldiga ring på den hand du bar din krycka. Samma krycka du alltid lyfte upp när du skojade med en. Det var 14e juni. Du hade din vanliga svarta kopp kaffe med suketter i. Eva, din fru, skar upp dig en stor bit tårta med chokladbotten inuti. Vi skämtade om hur jag hade gått upp extra tidigt för att baka just dig en tårtbit av bästa sort, viket alla visste att så aldrig var fallet. Att det var Bella och mamma som hade bakat den.
"Hur går det?" "Jo, det går". "Bara till att kämpa på". Jag trodde aldrig att min 16åriga lillasysters födelsedag skulle bli sista gången jag såg dig. Vi följde dig till vändplatsen, alldeles vid lekplatsen, den dagen. Jag brukar aldrig följa med dit upp för att säga hejdå. Jag säger alltid hejdå innan. Men denna gången gjorde jag det. Tillslut gick jag in för att jag frös. Det var sista gången jag sa hejdå innan din begravning.
Du var min extra farfar i över 18år. Hela mitt liv har du alltid varit en del av, så länge jag kan minnas. Jag tror nog, eller jag vet, att du såg mig lika mycket som ditt extra barnbarn som jag såg dig som min extra farfar. Jag gick in den där sista gången vi sågs för att jag frös.
"Hur går det?" "Jo, det går". Hela vägen till himlen gick det och jag vet att du har det himla bra där uppe nu. Jag vet det. Vi som blev kvar tänker på dig och vi vet att lika mycket som du alltid är med oss, är vi alltid med dig. Du var min extra farfar och vi älskar dig.
