Du är aldrig långt bort ifrån mig

Om tre månader flyttar jag. Jag har så himla mixtrade känslor kring det, ena halvan av mig är superglad för att få flytta hem till staden där allt började medan den andra halvan vrider sig lite av tanken på att inte veta, att inte veta vad framtiden i min hemstad har att erbjuda.
    I Helsingborg har jag byggt upp ett liv. Jag har en lägenhet, jag har ett jobb och min fritid består av glas vin och fikastunder med mina vänner. Men nu när jag flyttar tillbaka flyttar jag till ett liv som inte är mer uppbyggt än att senast jag bodde där hade jag precis tagit studenten och livet efter det hade inte fått sin början ännu. I Göteborg väntar bara mina ungdomskärlekar och min allra vackraste släkt. Även om det inte är så bara så är jag orolig över vad som kommer hända med mig. Kommer mitt nya jag passa in i en vardag i fiskstaden. Jag vet ju inte, jag har den senaste tiden bara spenderat helgdagar och semesterdagar i staden. Vad finns mer? Har jag romantiserat Göteborg? Vart är jag påväg?

En sak vet jag och det är att mitt liv tillhör Göteborg. Mitt hjärta hör dit. Jag kommer inte sakna något här. Eller jo. Kommer sakna tre saker: mina arbetskollegor, faktumet över att ha mitt liv och min bästa vän Linnea. Allt annat är något jag gett upp för länge sedan. Vinet är detsamma i Göteborg.

Men jag klarar mig. Jag har mina ungdomsbästisar. Min allra vackraste släkt. Ni är alla reason enough for me to get home, till staden där allting började. Älskade ni, jag kommer hem.