Det var då Lena, nu vill jag alltid stanna

Helgen har vart helt magisk. Jag kan inte förstå vad jag har fått vara med om, allt har vart så himla vackert och så himla magiskt.

Det hela började med en studentrush likt ingen annan, vi hann knappt äta för vi hade så mycket att göra. Så himla underbart att känna att tiden bara går utav fan och att få känna den där rushen över hur jävla bra man är. Jag är stolt över mig och över mina kollegor. Över att vi klarade det här.
     När studentrushen senare var över satte jag mig i en buss på villovägar och begav mig till Göteborg, staden i mitt hjärta. Och det var med en trött kropp jag kom hem till mamma. När fredagen sedan kom var det regn över hela Göteborg, staden vi firat nationaldagen med en picknick varje år. Men vi gav inte upp, vi grillade i regnet. Jag och mina allra bästa vänner.

 

Här ser ni grillmästaren, Hanna, som skyddar grillen med paraply

 

 

Sedan fortsatte helgen vidare, vi dansade i regn och gick ut klubbar vi inte sett på länge. För att sedan, avsluta med en hyffsat tidig kväll. Eller jag avslutade med en hyffsat tidig kväll.

    Sedan kom lördagen, dagen med D. Dagen vi väntat på sen 6 månader tillbak, den kom tillslut med storm steg och jag kunde knappt tro det innan, det var dags för Håkan Hellström.

 

Så jag mötte upp Johanna igen, och vi tog oss en tur till näckrosdammen där vi åt sushi och förade med cider och vin tillsammans med Lenika.

 

 

Här är en selfie på mig och Johanna i gräset som växte i takt med himlen

 

 

Att vädret gått från det regnigaste av dagar till att bli det finaste av dagar var helt magiskt, och det magiska slutade inte där. Tillslut var det på riktigt dags för Håkan och hela Göteborg och hela ens kropp bara sprudlade av glädjerus. Det var på riktig dags.

 

 Nu övergår det hela till något så vackert, så magiskt, att jag inte ens kan förklara med ord över hur förtrollat det var. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara i exakt samma stund, ha exakt samma känsla och exakt samma lycka igen. Håkan Hellström inför ett fullsatt Ullevi satte igång. Med gäster som aldrig förr, med publik som aldrig förr, med ett nummer som aldrig förr. Hela Ullevi sprudlade av magi. Detta var den lyckligaste stunden i mitt liv. Alla andra stunder jag upplevt innan är bara en bråkdel av vad jag kände nu. Det här var en stund att minnas för livet. En stund för mig och de 69 393 andra, att minnas. Det är allt jag kan säga, Ullevi var förtrollat.

 

 

Mitt fina sällskap för kvällen, bästisen.

 

Håkan Hellström på ett fullsatt Ullevi

 

Tillslut tog kvällen slut, och jag fick återgå till vardagen och jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad jag har fått vara med om. Jag har vart med och fyllt Ullevi. Jag har sett Håkan på ett fullsatt Ullevi. Jag är fortfarande i chock över magin. Över hur vackert livet kan kännas ibland. Och jag är stolt, stolt över Håkan. Killen från mina trakter, från Frölunda, som sjunger om gatorna där ute och sedan står på Ullevi och slår publikrekord. Finns inga andra ord än: Magiskt.

 

Men vardagen fick komma, jag fick omfamna den igen vare sig jag ville eller inte. Vare sig jag ville leva i den där Håkan-bubblan föralltid eller inte. Men än var det inte över för mig, min sista dag i Göteborg spenderade jag med att åka till Frölunda med en spårvagn för att hämta Bellas födelsedagspresent som hon skulle få av mig denna helgen eftersom jag inte kan vara med och fira henne nästa helg, då hon egentligen fyller år. 15 fuckin' år. Helt otroligt.

 

 

Här är min femton-åriga lillasyster med rosor och ballonger

 

Det var tillslut med sorgsna ögon jag sedan tillslut fick säga hejdå till Göteborg igen, staden i mitt hjärta. Staden där allt började. Där all kärlek och lycka blev till verklighet.

 

Här är operan där jag fick säga hejdå till Pappa innan jag åkte