fredag, februari 5

You better keep up

Varför känner jag ett behov av att sitta och trycka in knappar på ett tangentbord? Jag har liksom haft ett totalt uppehåll från att skriva ovettiga texter. De senaste har jag endast lagt upp bilder med en liten kommentar under - eller också har jag skrivit en sorglig text om människor jag tyckt om som gått bort. Detta är nåt helt annat än ovettig text - ovettiga texter har jag inte skrivit på years and years tillbaka i tiden. Men här sitter jag, medvetandes av min ovettighet i att skriva vettiga texter. Jag hoppas någon där ute förstår vad jag menar - även om det bara är, vad jag antar, min far och en och annan noga utvald kotte - eller en kotte som av slumpen - hamnat här. Återigen, jag har bjudit bort mina parenteser och kommatecknen på en dejt och sysslar själv enbart med ett monogamiskt, och nytt, förhållande med mina bindestreck. Deal with it. Jag hänvisar alla språkpoliser till någon som vill bli gripen av dem. Jag är inte en av dem. Även om man kan tro det, ibland.

I vilket fall som helst, jag skulle komma till något. Vad kommer jag inte längre ihåg. Det var ju det här med det där som man inte kan sätta ett ord på - tankspriddheten. Jag är tankspridd. Om ni trodde jag var det innan - ni ska bara veta hur det är nu och ni ska bara veta hur det blir när jag är äldre. När jag är äldre än 23. Vilket det förmodligen hade att göra med - min ålder. Allting handlar om min ålder. Att jag är 23 men känner mig som 73. Att jag umgås mer med gamla tanter än vad jag umgås med treåringar. På jobbet pratar jag med tanter - och gubbar. De senaste dagarna har alla gubbar träffat in mig i kundtjänsten - helt otroligt. Hemma pratar jag med tanter - och gubbar. Visste ni att en av mina närmsta vänner - eller vad folk gillar att kalla anhöriga - är min farmor på snart 75 bast en av de roligaste som finns. Jag facineras så otroligt mycket av henne. Jag hade kunnat spendera en hel dag - ja till och med veckor - bara med att titta på henne och följa henne. Hon ger mig till 90% MINST ett leende på läpparna varje gång jag ser henne - följer henne. Hon är guld, om någon förtjänar en guldmedalj så är det hon. En annan person som ligger mig väldigt varm om hjärtat är min pappa - och vi vet ju alla vem som uppfostrat honom. Så jag kan inte annat än att lita på att jag blir som dem när jag blir stor - större. Sådan mor - sådan son. Sådan son - sådant barnbarn. Eller vad man i folkmun säger: sådan mor - sådan son. Sådan far - sådan dotter.

I vilket fall, jag har gjort det igen. Gått från ett ämne till ett annat - you better keep up.

Puss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar