Det finns en sak som drar mig väldigt mycket just nu och det är faktumet att jag snart kan få åka hem till Göteborg. Till spårvagnarna. Till pappa och vår sushidejt. Till släkten och familjen. Till ungdomsvännerna. Till den där lyckan som man bara kan samla på sig hemma.
Ibland tror jag att tanken på Göteborg är som ett drömscenario. Att jag tror att det kommer att vara världens bästa stund, med såpbubblor som flyger och en lycka som bara sprudlar sig upp i kroppen tills det spricker. Tills det ballar ur. Men jag vet, att lika mycket som jag startat ett liv här i Skåne så finns det ett annat liv i Göteborg. Det är inte samma gator som det en gång var. Ändå är det något alldeles speciellt med Göteborg, "mitt riktiga hemma". Där jag växte upp.
Jag har lite alltid haft en storkärlek till Göteborg. Såklart, jag växte ju upp där och för mig kommer alltid Göteborg vara min hemort. Min hemvistelse. Där jag kan känna mig trygg. Där jag kan samla min kraft. Och de enda jag egentligen har att tacka för det, på riktigt, är min familj. Pappa som blev min bästa vän. Mamma med sina skratt-tårar från ingenstans. Magnus med sin dåliga humor. Bella med den finaste syskonkärlek man kan få. Farmor med sitt spralliga, unga sinnet. Småkusiner med sin oförstörda glädje. Ja, hela släkten borde få en hedersmedalj för rollen som de spelat. Utan min familj hade jag ärligt talat varit som en prick i ett hav. Ingen alls. Min familj gör mer för mig än vad någon annan någonsin skulle få för sig att göra för en människa, de tar dagligen kulor för mig och jag kan inte annat än göra detsamma. Det har dom förtjänat.
Okej. Ska sanningen fram flöt jag väl iväg lite, men det är så jag gör, jag flyter. Oavsett vad som händer i mitt liv så flyter jag. Min familj gör mig flytande. Tusen tack.
Ibland tror jag att tanken på Göteborg är som ett drömscenario. Att jag tror att det kommer att vara världens bästa stund, med såpbubblor som flyger och en lycka som bara sprudlar sig upp i kroppen tills det spricker. Tills det ballar ur. Men jag vet, att lika mycket som jag startat ett liv här i Skåne så finns det ett annat liv i Göteborg. Det är inte samma gator som det en gång var. Ändå är det något alldeles speciellt med Göteborg, "mitt riktiga hemma". Där jag växte upp.
Jag har lite alltid haft en storkärlek till Göteborg. Såklart, jag växte ju upp där och för mig kommer alltid Göteborg vara min hemort. Min hemvistelse. Där jag kan känna mig trygg. Där jag kan samla min kraft. Och de enda jag egentligen har att tacka för det, på riktigt, är min familj. Pappa som blev min bästa vän. Mamma med sina skratt-tårar från ingenstans. Magnus med sin dåliga humor. Bella med den finaste syskonkärlek man kan få. Farmor med sitt spralliga, unga sinnet. Småkusiner med sin oförstörda glädje. Ja, hela släkten borde få en hedersmedalj för rollen som de spelat. Utan min familj hade jag ärligt talat varit som en prick i ett hav. Ingen alls. Min familj gör mer för mig än vad någon annan någonsin skulle få för sig att göra för en människa, de tar dagligen kulor för mig och jag kan inte annat än göra detsamma. Det har dom förtjänat.
Okej. Ska sanningen fram flöt jag väl iväg lite, men det är så jag gör, jag flyter. Oavsett vad som händer i mitt liv så flyter jag. Min familj gör mig flytande. Tusen tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar