Två år sedan. Jag klädde mig i vilseledande masker och skapade omsorgsfullt fasader som skulle dölja det faktum att jag egentligen knappt orkade gå upp på morgonen. Jag kände mig fast i en stad som tycktes skoningslöst iskall, men jag intalade mig själv att så länge jag kände saker, så var det ändå inte så illa, att det var den dagen då jag slutat känna något, blev tom och likgiltig, så visste jag att den här stan hade utplånat mig.   

- FINT skrivet på Emelies blogg.