Dansa fastän hjärtat brister

Idag är inte en särskilt bra dag. Är lite deppig och önskar inget hellre än att nollningen aldrig skulle ha tagit slut, vad ska jag göra nu liksom? Känns lite jobbigt att inte ha varje dag inplanerad för sig men jag hoppas snart att denna känslan försvinner, den där känslan ni vet, av att inte riktigt veta vad man vill göra eller varför man gör det man gör. I flera veckor nu har jag blundat för allt runt omkring mig, bara levt för stunden och tagit varje dag med en nypa salt. Men nu vet jag, att problemen som spökar alltid kommer tillbaka, det är bara en fråga om tid innan de är där igen och biter dig i arslet. Jag antar att det är här jag ska säga: "back to reality". Men jag vill inte vara tillbaka till allvaret. Jag vill vara precis där jag varit de senaste två veckorna, och bara där.

Dessutom, mitt i min deppiga dag, så saknar jag mina göteborgare. Innan har jag inte haft riktigt med tid till att sakna dom eftersom det har varit saker på gång i mitt liv HELA tiden de här veckorna. Men nu saknar jag dom, jag saknar dom så att det gör ont. Mina små älsklingar, ni har mitt hjärta.