I stay, I pray, I see you in heaven one day

För EXAKT 10 år sedan hände det något riktigt sorgligt i vår familj. Tidigt på morgonen den dagen för EXAKT 10 år sedan började telefoner tjuta och gå i högvarv. En av mina släktingar, Andreas, hade gått bort. De hade hittat honom på en åker, ihjälkörd. Jag minns den där morgonen i september när telefonerna började gå på högvarv, hur ena tåren efter den andre rann ner för människor som jag brydde mig oms kinder, hur ena chocken efter den andre hördes genom telefonerna, hur ett gråtande skrik hördes på övervåningen. Jag minns det så väl, varje känsla och varje oförstående blick som gavs. Jag minns vart jag var, jag minns vad vi gjorde. Jag minns. För även om jag bara var 10 år den där morgonen i september, så tillhör den där morgonen hos farmor en av de dagarna jag minns bäst i min barndom. Det var första gången jag fick känna och se sorg, på riktigt.

Andreas Lambro. 1982 - 2002. Jag vet att du har det bra där du är nu. Vi tänker på dig