lördag, januari 7

Bulta så ska dörren öppnas

Igår spenderade jag min kväll med mina fina kyrkisar i floda, och jag säger bara det: fy fabian vad jag saknat dom. Jag tror allvarligt talat att det är så att jag behövde lite distans för att inse att kyrkan ju faktiskt fortfarande spelar roll för mig och att Kristen tro är något jag fortfarande tror på. Jag tror liksom att jag behövde, som dom säger, fylla på min kärlek hos Gud. För jag vet inte, men helt plötsligt stod jag där och insåg precis vad det var jag hade saknat. Och jag fick känna av den där kristna gemenskapen igen. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det är alltid en speciell känsla av att gå på en ungdomsgudstjänst, och jag tror att alla kan uppleva den känslan om de bara gör sig öppna för vad det hela egentligen är. Gör sig öppen för Gud, och ja alla människor. Genom att kanske säga de där orden; Jag är din och jag vill lära känna dig.

Jag vet inte vad det var, men plötsligt kändes det faktiskt som om jag var tillbaka där jag en gång varit förut. Jag kände Gud. Jag kände att han var nära mig och som om allt jag gjort det senaste året, bara på ett ögonblick blev förlåtet. Att han kunde förlåta. Och jag fick känna att jag fortfarande tillhörde Honom. Min vän Gud, och min vän Jesus.

Och jag vet inte, men jag gick därifrån med ett ännu större leende på läpparna än det jag hade när jag kom dit. Gud finns i allt. Vi måste bara våga öppna oss för det. Och vi som tror, vi har faktiskt en uppgift och det är att sprida tron vidare och det är precis vad jag vill göra med detta inlägg, jag vill berätta för er hur underbart härligt det kan vara ibland, att ha någon att tro på och som tror på en tillbaka. Och vissa dagar känner man hans närhet mer än andra dagar, för vissa dagar kanske man inte känner det alls medan andra dagar förstår man precis vad mannen som alltid stått där framme och predikat om egentligen pratar om. Man förstår på något sätt, och man förstår att Gud ju faktiskt är med oss alla dagar tills livets slut.

Och det var som Daniel sa, vi människor fungerar lite som en verktygslåda. När Gud behöver oss eller när vi behöver honom, då tar han fram oss. Men ibland försvinner verktygen ur Guds verktygslåda och gömmer sig någon annanstans, då betyder det inte att Gud glömmer det verktyget eller den människan, han ligger fortfarande kvar i verktygslådan men det betyder mer att det verktyget kanske inte vill bli använt just då, och då försöker Gud istället hitta ett annat verktyg som han plockar upp och kan använda till det han behövde använda den. Det kan vara en skruv eller vad som helst som kanske även det behövde hjälp just då, och då hjälper Gud den skruven igenom den där saken som kanske fungerar likt en skruvmejsel. Och ibland vill han kanske mäta gitarrhalsen på gitarren och då tar han kanske upp din kompis, tumstocken. Ja, för det är lite så det fungerar sedan är det upp till oss att säga: Jag vill lära känna dig Gud. Jag vill ha dig som en del av mitt liv. Och sedan låta Honom skriva sitt namn i våra hjärtan.

För bulta, så ska dörren öppnas. Sök så ska du finna.

(hoppas alla förstår liknelsen med verktygslådan, annars får ni nyfikna väl fråga mig. jag tyckte iallafall det var en rätt bra liknelse).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar