tisdag, maj 15

All I know about us is that beautiful things never last, that is why fireflies flash

Åh. Minns när jag gick i gymnasiet och alltid lyckades bli så där stört hes så att jag tillslut knappt kunde viska fram de mest nödvändigaste orden och fick ägna mina dagar med papper och penna, stum som den stummaste mannen. Och well, visst har jag väl alltid tyckt det har varit lite små intressant med människor som blivit hesa och visst har det varit kul ibland när ens röst övergått till nån sexig skrovlig röst. Men, att inte kunna säga ett ord utan att känna det som om man skriker fastän ingen kan höra vad man faktiskt vill ha sagt förutom om man verkligen skriver ner det, det är bara irriterande. Men lika sorgligt som det är sant, så kommer ni nog inte få höra min stämma inom det närmsta. Så, då är det ju tur att många av mina vänner och även släktingar bor i en annan stad och att den mesta kommunikation med dom ändå sker genom cyberspace. Men ni andra fina vänner här i mina trakter, bered er. Och ni som ofta känner att ett telefonsamtal inte är långt bort, jag vill försäkra er. Idag är ett telefonsamtal nog väldigt långt bort.

PUSS och KRAM!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar